Spänd, nervös och.....nyfiken!


Idag flyttar vi. Det är lite vemodigt för jag har bott här hemma "på gårn" sedan i februari när jag kom hem och var nyopererad. Sedan dess har jag varit hopplöst fixerad vid min egen hälsa (läs närapå galen), känt mig så låg att jag undrat om jag faktiskt är galen, men gradvis blivit allt gladare och starkare. Nu är jag väldigt "lik mig själv" igen (näst intill perfekt!), och de flesta nojjor och rädslor och ångesttankar är borta. I alla fall för det mesta. Jag mår mycket bättre än tidigare och efter att träffat neurologen i veckan förstår jag saker lite bättre. Detta med all min deppighet beror i alla fall till viss del på att strålningen påverkat hjärnan på så sätt att jag har fel nivåer av nåt hormon eller ämne. Det är detta som gjort mycket av känslan av ångest. Jag blev väldigt pigg bara av förklaringen.  Gång på gång får man det stämplat i pannan, BARA MAN FÅR BESKED FRÅN VÅRDEN MÅR MAN BÄTTRE! Det som varit värst är ovissheten, varför mår man som man gör. När man får besked från läkare tycker jag att jag känner mig tusen gånger bättre.

Nog om detta. Jag har meddelat väldigt många gånger vad jag ska ägna mig åt framöver. Nu kommer den sista versionen tror jag.... hoppas jag.

Jag ska läsa engelska på halvfart och den andra halvan kommer jag vara sjukskriven. Tanken är att jag ska vara sjukskriven i 3 månader men jag siktar på att kunna stoppa efter kortare tid och istället börja springvikariera de dagar jag kan och orkar. Kom fram till detta efter nämnda läkarbesök, han tyckte nog jag skulle komma igång.....men så verkade han även tro att jag hade som mål att få gå hemma och dröna i flera år. Han känner mig inte alls.

Jag lider med alla som måste vara sjukskrivna länge, det bryter ner en tycker jag....så förhoppningsvis kommer jag orka fullt ut snart.

Idag flyttar vi till Borås alltså...först blir det vandrarhem och sen flytt den 1 sept. Familjen hjälper till och kommer med flyttlass om knappt två veckor...så tills dess blir det primitivt boende.....spännande utmaning för mig som lever för att ha det fixat och ombonat. Läs Tove Janssons "Filifjonkan som trodde på katastrofer" och du läser en exakt beskrivning av min person. :-) Målet framöver är att utmana mig själv, jag har fastnat i en del osunda vanor och nu ska jag succesivt arbeta bort dom. T ex vad gäller kost, träning och en del annat. Vi får se hur det går.

Som sagt så är jag lite vemodig....familjen är tryggheten, den här miljön är så "safe" men jag måste och jag VILL ut och återta andra delar av världen....eller i allafall Sverige. :-) Jag kan inte sitta i vår lilla by och fastna i konstiga vanor. Borås here I come.

:-) Tjing på ett tag! Oklart hur det kommer gå med datortillgänglighet framöver.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0