astrowhat

Efter att ha skrivit ett lååångt inlägg så tryter inspirationen då min uppkoppling bröts precis när jag skulle spara. Håll därför tillgodo med ett kortare och möjligen en aning tristare inlägg. :-)

Helgen har varit bra, som vanligt så har vi i denna så energiska familj hållit på med en mängd saker. Till exempel så har vår städnojja nått oanade höjder. Man kan bosätta sig i våra uthus nu, utan problem. Även de som lider av svår astma skulle kunna bo i våra förråd och ladugårdar, så rensliga är vi.

Vad gäller min loppis så har jag spenderat hela helgen med att bära möbler, böcker, skivor och blomkurkor till förbannelse. Nu jädrar är det ni som kommer och handlar, jag har slitit hund för att få till allt!! Allvarligt talat så är det skitsnyggt och troligen världens bästa loppis. Problemet är bara att jag har gått lite bananas vad gäller samlandet av föremål. Jag skulle bära dit mormor, hunden och mitt hus.....om jag fick plats med det...

Familjen blir helt  irriterade på mig för jag far runt som en skottspole och sliter i DERAS saker samtidigt som jag ropar "den HÄR kan du ju sälja! Men DEN HÄR vill du väl inte ha kvar?!" Jag har fått något slags försäljningsbacill, jag vill sälja ALLT! När det sedan är klart och jag är miljonär, då ska jag KÖPA massor med nya saker! ;-)

Imorgon ska jag på synundersökning vid sjukhuset. De ska kolla så mitt synfält är intakt, tydligen kan alla behandlingar de utsatt min stackars skalle för påverka min syn. Let's hope for the best. :-)

Nu är det dags att sova, jag är egentligen sliten, trots att orken kommit tillbaka väldigt bra. Den här helgen har bevisat att jag absolut klarar av att börja jobba i övermorgon. I alla fall tror jag det.....men jag blir lite nervös av hela grejen, att faktiskt JOBBA igen...känns så konstigt. Jag Har varit sjukskriven i 4,5 månader drygt. Man blir så avskärmad från allt vad jobb heter, men det är verligen skönt att må så här bra och jag tycker det känns roligt att vara mera aktiv.

Tjing!

Idag har jag känt mig duktig. Jag har äntligen fixat klart the guestroom...så nu är det bara ni kommer och bor över. Golvet är snett så in i bomben, det blir vidrigt varmt när det är soligt (söderläge all the way baby!) men det är ändå ett jädrans trevligt rum. Lämmeltåget kan komma nu. Allt är klart.

Vidare så har jag passat barn. Sjuuukt roligt. Som den lärare jag är så skulle vi ägna oss åt pyssel- det var kul men deras koncentrationsspann är icke så långt. Vi hann byta aktiviteter 4596 gånger på de dryga 2 timmar vi lekte. Fast det var kul. T ex så  lekte vi att mina gosedjur var vilda djur och de bodde i min gröna 70-tals alkov. Det var en farlig /magisk skog. Vidare lekte vi disco (jag var DJ och tog emot beställningar. Dessa utgick främst från skivomslagen) vi lyssnade på Chubby Checker, Jerry Lee Lewis, indisk bollywoodpop samt bob dylan. Den sistnämnda stoppade jag innan den hamnade i spelaren. Vi var ute efter riktigt drag på vårt disco. På det hela taget hade vi en grym lekdejt. Vi pysslade massor. Klippte, klistrade och strödde pärlor överallt. Jag har fått en rosa pärlplatta i form av ett hjärta samt choklad intrampat i mattan i present, samt två teckningar som de tejpade upp på garderoben "I det finaste rummet" dvs vardagsrummet. :-)

Jag älskar 3-åringar. Finns det en härligare ålder!?! De är såå roliga. Hon som var här idag sa "det är joligt att leka häj, fåj ja tåmma igen?!" Underbart.

Jag har även fått sommarjobbet helt fixat nu. Känns som lagom mycket jobb, lagom mycket ledigt. Jag börjar nästa vecka. Det bästa är all den friska luften jag får, och all motion. Trädgårdsarbete rocks!

Igår råkade jag göra kärleksmums, lyxvariant med massor av daimchoklad i och grejer. Råkade. Det är nämligen livsfarligt att ha sådana hemma. Måste ta en paus från bakandet. Nu blir det hälsoliv som gäller.

Tjing.

Jag har blivit så seg..-på något sätt. Jag kan verkligen ägna en hel dag åt att tänka "jag borde gå ut och promenera, ja det borde jag verkligen....ska gå nuuuuu........eh...snart".  Att det ska vara så svårt. Det verkar vara så att man blir mer och mer handlingsförlamad ju  mindre man har "på gång". Alltså, när jag hade mitt vanliga liv, d.v.s före 20 januari i år, då kunde jag ha massor att göra och fortfarande fixa att lasta på ännu fler måsten. Nu blir en enda sak till världens största projekt.

Bra saker idag:

Jag har inte behövt vila middag, ej heller har jag upplevt yrsel. Oh joy!

Jag har fått nästan alla saker gjorda som jag skrev upp på min lista i morse (gjorde denna lista för att inte denna dag skulle resultera i att jag blev sittande sysslolös, är skrämmande nämligen, med sysslolösheten alltså). Slutsats: när jag låtsas vara upptagen och lätt jäktad kickar min hjärna igång och jag får saker gjorda. Det krävs dock påhittade måsten och OBS! noteringar i stil med: "Obs! Tvätta en maskin tvätt. OBS! 40 grader" eller "Kom ihåg att äta lunch!" "Vattna blommor".


Mitt liv alltså. Helt fantastiskt konstigt.

Saker som på riktigt är viktiga kan man sammanfatta på världens kortaste lista: Ät vettig mat, ta mediciner, sov ordentlig, motionera och sluta att obessa över saker som jag inte kan påverka. Den sista punkten är väl med i det där som AA brukar mässa tillsammans? Typ aceptera de saker jag inte kan förändra?

Nu ska jag se på film och bjuda in Karius och Baktus till att kalasa på mina tänder (läs: jag äter brända mandlar och biscotti).

Pappa är världens snällaste, har för tusende gången fixat nåt åt mig. Idag var det trädgårdsland 2 som han förberett så jag kan så där imorgon. :-)

Jag är för övrigt helt dum i huvudet när det gäller trädgårdsarbete. Sådde halvt ihjäl mig i går och var asnöjd tills det visade sig att jag fattat allt fel och sått på tok för glest. Gör om gör rätt!, som dom säger i det militära.

Here's how weird I am:

Då mitt hälsotillstånd ibland gör mig yr eller "trött i huvudet" kan jag hamna i lättare psykbryt emellanåt (något jag nog ältat till leda!). Till exempel så kan jag göra en höna av en fjäder väldigt lätt. Se följande exempel:

1. Jag får kramp, sendrag, huvudvärk, muskelvärk eller annat lättare besvär. Kunde lika gärna vara skoskav, skrubbsår, getingstick eller annat.

2. I mitt neurologiska universum kopplar jag det alltid till min hjärna och dess "skörhet".

3. Jag börjar obsessa över detta (något jag ofta återkommer till, i alla sammanhang).

4. Jag ställer diagnoser på mig själv, t ex "ont i vaden + stel i nacken = troligtvis livshotande neurologisk sjukdom = MAMMAAAA!!!!!"

5. När jag hispat ett tag (för närvarande är det för att jag har kramp i vaderna = troligtvis ett fel i hjärnan på något vis...eller?) brukar besvären helt mystiskt ge med sig. Vid det laget har jag redan hunnit tjata om det för mamma, pappa, mormor, A och alla andra som är inom en mils radie ungefär.

6. Detta slitsamma uppjagade sätt brukar leda till att jag får andra konstiga symptom som jag liksom orsakar själv...en kedjereaktion kan man säga. Mot slutet av dagen brukar jag vara så trött på mig själv att jag vill göra slut med mig själv. Detta är ganska svårt. Har jag tur somnar jag och är glad och nöjd när jag vaknar. Har jag otur kan jag inte somna och får spendera en massa tid med att plita ner oläsliga upprörda dagboksanteckningar som jag skäms över att läsa sen.

Mitt liv är sagolikt. Jag sätter krokben för mig själv väldigt ofta. Om jag bara vore lite mera zen...men icke. Det är en grym gud om gjort en hypokondrisk fullblodsneurotiker till hjärntumörspatient. Diffusa symptom som huvudvärk och yrsel....är det ett skämt!? Jag kan ju lätt spendera all vaken tid med att känna efter om jag lider av dessa diffusa symptom....vilket jag ju inte gör...så knäpp är jag inte...än.

Imorgon ska jag lämna ett kompletterande blodprov för att vissa personer inte informerade om att man inte testar min ep-medicins komcentration när man nyss tagit tabletten. Thanks! Jaja, jag får en liten tripp till "stan" med mormor. Alltid lika intressant. Handla lite mat när alla andra pensionärer är ute och stressar, det är kul. Varför har de så bråttom?! Jag skulle gå skitsakta om jag vore pensionär, bara för att reta alla überstressade unga människor...borde förresten börja med det nu för jag är ju som en pensionär och har verklgen all tid i världen.


Tjing.

Egentligen är jag inte särskilt high maintainance...det är säkert. Ge mig choklad, ett tak över huvudet och en livstidsranson av bra böcker så klarar jag mig. Sedan den här vårens behandlingar av min nu så sargade hjärna (ack och ve!) är jag ännu mindre anspråkslös. Jag är väldigt nöjd över små saker. Till exempel är jag jättetacksam över fint väder, över att slippa yrsel och över att ha ett eget hus att bo i.

Idag har jag varit seg och trött, jag har inte kommit mig för att göra något....eller jo, jag har faktiskt bakat bröd. Fast det är världshistoriens simplaste bröd så det förtjänar knappast att kallas för bakning.

Receptet är som följer:

4 ½ dl vetemjöl
4½ dl grahamsmjöl
2 1/4 Vetekross
1 dl vetekli
1 dl solrosfrö
1 dl linfrö
1½ dl bikarbonat
1 dl farinsocker
1 liter filmjölk

Rör ihop alltihop. Smöra 2 brödformar. Häll i smeten. Grädda i ugnen i 40 min på 200 grader. Sänk därefter till175 grader och grädda i 20 min till. Alltså sammanlagt 60 min i ugnen.

Tadaaa! Obs! Solrosfröna blir gröna i ugnen. Det ser äckligt ut men det ska vara så.

Hur som helst, efter bakningen kom jag mig inte för något alls. Det är här mina fantastiska föräldrar kommer in i bilden. De kom hit efter jobbet, satte igång att städa klart allt det som jag inte orkat fixa! Ikväll gjorde vi klart hela huset så nu är här fulländat. Jag har världens hemtrevligaste och skevaste palats/sommarstuga! Det är egentligen mera än en sommarstuga men om jag skulle tvingas bo här en vinter så tror jag att jag skulle avlida. Det är ett katastrofalt ställe att bo på när det är kallt, men som sagt, som sommarstuga är det perfekt.

Nu är det bara för lämmeltåget av besökare att komma! Jag ska baka lite kaffebröd, sen är jag redo för horder av besökare. :-)

Jag har det oförskämt bra just nu. Om man jämför med förra året så är livet mycket bättre nu. Det kanske man inte kan tro, med tanke på mitt "medical record" men jag hittade min dagbok från förra året och kollade vad som stod från den här tiden. Det enda jag skrivit var en massa gnäll och tjat!! Jag var banne mig inte tacksam för ett endaste dugg. Fy vad ledsamt att vara sån! Nej, man måste se de bra sakerna, annars blir allt förbaskat tungt.

Jag har dåliga stunder, dåliga dagar och ibland till och med dåliga helger. Fast det gör inte så mycket, för jag har bra dagar också! Jag låter nog överdrivet käck och hurtig, kanske till och med tillgjord i all min positivitet. Det må så vara men jag är faktiskt genuint tacksam över alla bra saker jag har i mitt liv. Det är lättare att uppskatta livet när man varit sjuk, så klart....jag hoppas bara att jag inte förlorar den här känslan när jag fått mera distans till min sjukdom. Man får aldrig ta livet för givet!

Hoppas ni alla får en alldeles otroligt bra helg och att vi får superbra väder, över hela Sverige och tja, i Bremen.

Tjing.

ps. Tack igen för fröpåsen jag fick på posten L. Jag ska så dom nu  i helgen tänkte jag. Spännande! Jag kan satsa mera på min grandiosa odling nu när huset är klart. Det är bra för jag har cirka en miljon fröpåsar kvar ju.

Måste bara berätta om min perfekta morgon. Såhär ska den se ut egentligen:

Vaknar tidigt, gör yoga, äter medicinerna, kokar min extremt hälsosamma och tråkiga gröt som jag från och med nu ska äta varje morgon, dricker te (grönt och troligen sjukt nyttigt).

Såhär såg den ut i morse:
Vaknade tidigt, orkade inte göra yoga, tog i alla fall medicinerna, kokade gröten och den var bättre än jag trott faktiskt. Återupptäckte Morgonpasset i P3 och kunde inte slita mig från radion på två timmar.


Måste skärpa mig beträffande yogan. Är en bra morgonrutin och viktig att inte slarva med. Vore bra om jag kunde byta godissug mot intensiv längtan efter att göra yoga. Verkar dock inte funka så riktigt.

Tjing.

ps. Blir yr emellanåt. Tämligen obehagligt och jobbigt. Har dock en dangerteori om att yrseln har mer att göra med mitt osannolikt oregelbundna näringsintag i kombination med kortisonbehandling samt en benägenhet att bli yr av hunger. Hm...kan det hänga ihop?! :-)

Jahapp. Så har man peruk. Det känns konstigt...och ser konstigt ut. I alla fall om du frågar mig. Jag antar att det handlar om att vänja sig, som med så mycket annat. Det är väl kontrasten mellan min snaggade synthfrilla och min vuxna perukfrisyr som blir lite underlig....men jag ska testa den lite mera imorgon så får jag se hur den känns då.

Förutom att äntligen ha fått peruken klar så har det mesta i mitt liv handlat om huset på sistone. Detta hus är då mitt sommarresidens. Det är byggt 1928 och klumpigt renoverat av en massa idioter sedan dess. Det är att uttrycka det milt. Golvet lutar sinnessjukt mycket, färgen flagar, det är hål överallt där mössen enkelt kommer in....ja, listan kan göras lång. Om man ska titta på husets förtjäster så kan man nämna följande:

1. Jag får bo ensam i det. Det innebär 3 rum och kök som jag får ha för mig själv!!

2. Det har väldigt mycket charm. Man trivs i huset och mysfaktorn är hög.

3. Alla mina pinaler ryms under ett och samma tak och jag får äntligen tillfälle att rensa ut saker. Högen som ska till loppis växer och börjar bli oroväckande hög. Jag har en tendens att förivra mig och rensa sådant jag egentligen behöver....

4. Jag har en egen trädgård!! Den ser inte mycket ut nu, men tanken var ju att det skulle bli en prunkande oas i klass med Mainau....jo tjenare...jag har liksom kommit av mig lite som trädgårdsmästare men till mitt försvar måste jag säga att jag är extremt busy med huset.


Jag flänger runt som ett skållat troll i huset, jag vill få allt färdigt. Det tar sådan enorm tid för vi började med att flytta ut en massa saker samtidigt som vi flyttade in våra prylar. Mitt i allt så ska vi städa hela stället...gaaah!! Nu har jag i alla fall snart fått in allt som är mitt. Det är bra. Imorgon tänkte jag satsa på att få bort de sista lådorna, sen är det bara att städa. Det roligaste kvar alltså....

Jag kan se nu, efter att mamma varit här och hjälpt mig med gardinerna i två rum, att det kommer att bli sjukt snyggt. Jag är så glad att jag får bo här den här sommaren.

Tjing!

Ok. Såhär är det:

Om jag anstränger mig too much, typ umgås med folk för mycket, rör på mig...tänker...gör saker i allmänhet så blir resultatet enorm trötthet. Idag har jag varit sådär jättetrött för igår blev det lite mycket.

Jag sprängde in psykologbesök, onkologbesök, strålbehandling, perukutprovning, klippning samt en resa t o r på ca 24 mil, allt på samma dag.

Till råga på allt så hade jag sovit väldigt lite innan. Det hjälper dock inte ett skvatt att veta detta. Jag kommer göra samma misstag många gånger. Jag kör på för fullt så länge jag inte mår dåligt...sen är det lite som att jag kraschar in i en vägg...eller möjligen en häck. Det är så frustrerande att vara "hjärnskadad" för vi blir så slitna väldigt tvärt...och det är bara så tråkigt. Tänk Duracellkaninen i reklamen....man tuffar på tills batteriet är slut...Duracellkanin är en dålig liknelse förresten för de har väl enorm kapacitet...eller?! Ja,ja jag blir jävligt trött helt enkelt, och det går väldigt fort!

Igår fick jag i alla fall mycket bra info från onkologen. Vissa saker visste jag innan, typ som att jag måste leva med min cancer som en kronisk sjukdom. Den kan "blossa upp" om kanske 5 år, eller om 10 år eller aldrig....svårt att veta. Jag får leva med min epilepsi och mina MR-undersökningar och med det faktum att det nu krävs minst 12 anfallsfria månader tills jag får köra bil igen. Allt det där är okej. Jag kan ta sådana saker utan problem, bara jag får leva i många år till! Jag vill bli 90 år och vrålpigg....eller i alla fall 80. :-)

Vid strålbehandlingen började jag stortjuta. Det blev bara så konstigt att säga hejdå till mina underbara sköterskor som varit så omtänksamma, intresserade, roliga och härliga under dessa 6 veckor. Min favoritsköterska gav mig en kram och berömde mig för att jag klarat det så bra, hon är proffs på att få mig att känna mig duktig och speciell. På allvar så har jag gått därifrån med en känsla av att vara extra duktig på att ligga i masken efter varje gång, ha,ha. De säger nämligen sådana saker hela tiden, (sköterska 1 till sköterska 2): "men ååå vad Helena är bra på det här, tycker du inte det? Ligger ju perfekt i masken, varje gång!!".

 Man kan klaga allt man vill på vården i Sverige men jag har träffat så otroligt många bra människor genom min behandling, både i Sthlm och här hemma i Värmland. Kärlek till alla er som vill arbeta inom sjukvården!!!!

Nu till följetongen Peruken!
Vi krånglade, trasslade, prövade och suckade. Ingen av de beställda perukerna var i närheten av att passa. Mitt huvud är både stort, deformerat och halvt skalligt. Ha,ha. Till slut kom vi i alla fall fram till en speciallösning. Jag ska få den i nästa vecka och då kommer den ha tänjts ut för att öka på chansen att den passar. Vidare ska den fästas i klämmor så att den sitter på mitt konformade bubblehead. Japp, kommer vara såå vackert.

Klippningen gick i alla fall bra. Jag har nu ultrakort hår och ser typ nästan vanlig ut framifrån. Bakhuvudet ser ut som om någon sluntit med en rakapparat och orsakat två nästan symmetriska kala fläckar från tinning till tinning. :-)

Ingenting spelar någon roll just nu, oavsett vad som händer så har jag fullföljt min strålbehandling!!!! Om två månader väntar MR och ett besked om tumörområdet ser ut som de tänkt sig. Vidare så ska man följa om jag får flera anfall eller ej (inga fler nu tack!), göra synundersökning (det kan ha skadats lite av strålning och/eller operation).

Man får hoppas på det bästa!

ps. Jag fick rådet från onkologen att vara uppmärksam på yrsel, ep-anfall, illamående och trötthet då detta kan vara tecken på att något inte står rätt till med min hjärna. Kul för en hypokondriker som jag...fast jag fattar vad han menar. Det är en fråga om att få ihållande besvär, att må annorlunda mot ens normala tillstånd. So far so good...det får räcka med sjukdom nu. Jag ska bli frisk!!!

Ja så var man nästan klar då. Det är helt otroligt att jag är sååå nära att vara klar med behandlingen. Det är inte utan att jag tänker att en hel termin av mitt liv försvunnit och att det känns lite surt. Fast så försöker jag vara positiv (sura och negativa personer får inga kompisar, det är en tant på strålningen bevis på) och då tänker jag att den här terminen gett mycket bra också. Till exempel så har jag:

- Fått mycket kvalitetstid med familjen.

- Bakat mycket. Det är något jag annars prioriterar bort....om vi inte pratar kladdkakor eller muffins. Dom är top priority, always.

- Kunnat läsa massor, även detta är något jag lägger tråkigt lite tid på, normalt sett.

- Upplevt massor av kärlek från alla vänner och bekanta, skulle knappast ha vårdat alla relationer så bra om jag jobbat häcken av mig som lärare den här terminen. Slutsats: man borde inte bli lärare ty då försummar man sina vänner...eller?


För att återgå till den sura tanten på strålningen då. Hon är verkligen a piece of work...om man säger så. Följande samtal utspelade sig mellan moi och Sura Tanten. Detta är då tämligen fritt återgivet:

Väntrummet, strålningen. Jag, Sura Tanten + två äldre damer. Jag väntar på mitt resesällskap som är inne och får behandling. Jag har precis varit inne och strålats, jävligt nöjd eftersom jag har en bra dag idag.

ST (med hotfull röst) - Määh!!! Vaaaad gjorde du därinne som gick så snabbt???! (som om jag skulle gå in och låtsas få nån softare typ av behandling bara för att retas!).

M- Öööh, jag har fått strålbehandling...? Det tar alltid 10 minuter....he,he...? (Jag känner mig grymt förvirrad av denna sura attack och kommer därför inte på något begåvat att säga. Till skillnad från min annars så briljanta förmåga att formulera mig menar jag...ha,ha..)

ST- Jaha....och det går alltså såååå snabbt!?! (fortfarande grymt hotfull / kritisk). Höh! Annat är det ju för mig....(djup suck!)

M- Ja det går så snabbt. (jag börjar surna till och tänker elaka tankar om Sura Tanten. Sluta sabba mitt humör liksom!) Får jag fråga vad du får för behandling?

ST- Bla,bla....komplicerad diagnos....bla,bla synd om mig....bla,bla eländigt... (hon förklarar allt detta med otroligt sur och bedrövlig röst). Vad har du för behandling egentligen? (nu är hon tillbaks i att vara sur och kritisk och ställer frågan som om jag är en inkräktare som egentligen inte hör dit!).

Jag förklarar behandlingen och att jag opererats och bla, bla.... sen blir jag lite lack på Sura Tanten som är så jävla grinig så jag kör med det tunga artilleriet, sliter av min sjal och blottar min halvt hårlösa skalle. Det går ett sus i publiken (alltså, de tre tanterna flämtar deltagande) och därefter jämför vi hur eländigt vi har det/har haft det/våra vänner och bekanta har det....tills en av de mera anonyma tanterna berättar att hon har en väldigt positiv prognos och att hon är 85 år gammal och tycker hemskt synd om mig och Sura Tanten. Jag älskar positiva gamla tanter!!! Skulle vilja ta med henne hem och ha henne som maskot. Lite som en påminnelse om att livet inte är över på grund av sjukdom och att man faktiskt kan bli 80+ och ha ett rikt liv til the very end. Sura Tanten kommer dock inte ha det så. Hon kommer dö av generell surhet.

Ja, nu vet ni hur det är i väntrummet på strålningen. Där sitter jag med tanter och farbröder som har en sammanlagd medelålder på 105 år..nej då, men jag ser fram emot att få umgås med er andra....ni som står utanför min bubbla av sjukdom. Ni som har framtidsplaner och triviala problem, ni som inte vill jämföra besvär efter strålning eller gnälla över sjukvården. Jag vill prata med er som inte vill prata om mig (helt ny och fräsch insikt faktiskt) . :-) Det är tur att strålningen slutar nu för jag håller på och utvecklar en skrämmande människosyn där halta och lytta, sjuka och svaga inte har så mycket utrymme..... Ursäkta mig. Jag är i nån fas som cancerpatienter går igenom....eller nåt ditåt. Jag är snart lite snällare....jag lovar!

Nu ska jag sova. Klockan är allt för mycket för att hjärnskadade personer som jag ska sitta uppe och surfa. Måste sova och därigenom reparera de friska celler som skadats under strålningen. Så är det.

Imorgon blir det the grand finale då jag får säga ajöss till den underbara personalen och till min fina rosa mask som jag spenderat rätt mycket tid under. Jag kommer sakna folket men troligen inte masken! Vidare så är imorgon  dagen då jag får prova ut en peruk och även klippa bort min enerverande skabbrävsfrisyr. Nu ska jag ha stubb a lá skabbräv istället. Mycket bättre.

Kramar till er allihop!

ps. Ev. kommer jag lägga ut fina före och efterbilder så ni kan beskåda resultatet av frisörens ansträngningar.....fast peruken får jag nog inte på några dagar. Dom måste nog konstruera den först då jag har ett sådant astronomiskt huvudmått.

Jahapp. Ännu en dag gjord. Nu har jag 3 behandlingar kvar!!! Oh joy!

Tyvärr så befinner jag mig i en känslomässig bergochdalbana. Jag gråter, skrattar, är hyperaktiv, slö, deppig, orolig, glad, pigg, rastlös, håglös och förvirrad.....ofta under en och samma förmiddag. Kul.


Idag kände jag mig helt fine tills jag skulle upp på britsen och under masken. Jag fick ett extremt yrselanfall när de lagt mig i masken och gått ut. Första tanken var "ett anfall igen, aaaah!!!!" sen besinnade jag mig lite och insåg att det inte är någon fara. Min förvirrade hjärna vill dock inte släppa detta så det går som en loop i skallen......och påverkar mitt humör något alldeles befängt.

Jag behöver verkligen den här bloggen som en dokumentation av min sjukdomstid, för när det gått sådär ett år ska jag läsa det här igen och förhoppningsvis vara bra mycket bättre än nu. Följande saker SKA vara hundra gånger bättre om ett år än vad det är nu:

1. Jag ska inte vara ett neurotiskt vrak som obsessar över ALLT!

2. Jag ska inte vara helt självupptagen och bara älta min hälsa 24-7!  :-)

3.  Jag ska ha hår på hela huvudet ( i en normal bemärkelse, se generellt utseende hos Homo sapiens sapiens).

4. Jag ska ha ett jobb och jag ska orka saker som andra 26 åringar orkar....på ett ungefär.

5. Jag ska väga väldigt mycket mindre och jag ska ha kondition och styrka som är hundra gånger bättre än vad den är nu.


Bra mål va?


Nu till detta med peruken......

Hysteriskt roligt. Jag har för stort huvud för att kunna ha en peruk!!!!!

Det visade sig efter två misslyckade försök att inget passar på min skalle, oh the horror att behöva få en för liten peruk nerkörd över skulten! Så de har beställt några size XXL tills i nästa vecka....men allt var otroligt komplicerat och summan av det hela var att jag har för stort huvud och på grund av detta så är allt krångligt. Typ.

Ha,ha....man måste ju skratta åt eländet. Jag har i alla fall valt en peruk....fast med tanke på mitt astronomiska huvudomfång så får de fixa en annan färg än vi tänkt för vi bubbleheads får tydligen välja mellan typ 2 färger eller nåt.

Jises...... jag får avvakta tills på tisdag för att därefter få fixa en peruk samt klippa bort mitt nuvarande barr. Jag ska få en jättekort frisyr. Kommer bli spännande.

To be continued.....

 Ambitionen är nu att få en fantastisk helg, trots perukfadäser, orosmoln och en flodhäst som tillfälligt satt sig på bröstet.

KÄRLEK!!!

Idag gjorde jag behandling nummer 24....om jag räknat rätt.

Jag åkte med en person som också får strålbehandling så resan gick snabbt och lätt. Tyvärr är jag otroligt trött så jag måste nog sova middag nu. Suck! Önskar jag orkade mera, men det kommer väl bli bättre.

Kortisonet jävlas med mig och jag får hysteriska "dippar" när blodsockret rasar och jag får panikhunger. Jag tänker bara på godis och skulle kunna äta hur mycket sötsaker som helst. Tur att det inte finns något hemma. Jag längtar tills jag inte behöver kortison mera. Det är ett bra läkemedel för det fyller många bra funktioner men man blir ju så konstig av det.

Nu till min loppis!

Jag ska ägna maj åt att fixa i ordning, det kommer ta en hel månad för att jag blir så trött. Förhoppningsvis blir det bättre och bättre hela tiden men jag får nog räkna med att behöva en del vila. Hur som helst, juni, juli och en bit in i augusti har jag tänkt ha öppet loppisen och då ons-sön mellan 14-20. Detta är i alla fall hur jag tänkt det preliminärt. Jag får se hur allt blir.

Jag kanske får en kund på hela sommaren men det gör inget. Jag tycker det ska bli så roligt att få ha detta som ett projekt. :-)

Dags för middagslur. Imorgon ska jag beställa peruk hos frisören. Spännande.

Lägesrapport:

Då jag lever ett synnerligen händelserikt liv är helger som denna inget undantag! Till exempel så var min kära "särbo" hemma och bistod mig i mina energiska försök att skapa en trädgrård. Här följer ett axplock från vad denna helg bjöd på:

....Vi slarvade bort en spade, vilken nu är återfunnen (en jädrans tur för den är inte min).

..... vi har grävt upp en miljon rötter och flyttat på lika många plantor flox!

......Min kropp värker av kombinationen inga muskler + energiska försök till trädgårdsarbete. Suck!

.....Vår mjärde slängdes i sjön, drog upp och visade sig innehålla noll och ingenting.

......Jag har upptäckt att jag är grymt duktig på att hugga bort rötter med yxa (fast jag blev löjligt trött!!).

.......Jag fick ett energiskt bryt i morse och bakade frukostmuffins till familjen. Dessa har övergått till att även bli lunch och middagsmuffins. Tänderna gnisslar av allt socker.

......oändligt med tid har lagts på att planera min loppis. Jag är exalterad bortom beskrivning. Det känns hur spännande som helst, men jag får ta lite jobb i taget. Jag hatar att min kropp strejkar så fort jag blir för trött. Jag vill inte vara som en risig pensionär i kroppen och få gå och vila så snart jag blir sliten! Aaargh!!! Måste komma ihåg att jag blivit bättre och att formen ändrar sig upp och ner, jag kommer inte alltid vara såhär.

.......För tusende gången har jag insett hur mycket jag har att vara tacksam för. Jag har det oförskämt bra för det mesta och dagar som den vi hade igår gör att man helt sonika älskar livet. Jag vet ingen plats jag hellre skulle vilja vara på, jag bor mitt i ett verkligt Bullerbyn, fullt av en massa excentriska människor. :-)

Det har varit sådant fantastiskt väder under de senaste veckorna. Jag undrar hur jag skulle klarat min behandling om det varit uselt väder. Mitt humör är 1000 gånger bättre vid solsken än vad det är vid gråtunga eländesskyar. Så det är tur att det är såhär fint!

Igår var min "day off" från strålningen och det var skönt. Jag skrev en massa brev och kort tillvänner lite varstans. Därefter odlade jag lite felaktigt inköpta frön. Det är ett direkt resultat av att jag aldrig kollar saker ordentligt. :-) Mormor hjälpte mig att fixa lite och nu har jag sått och grejat men det är massor kvar att göra. Jag känner mig verkligt inspirerad av det här, kommer bli helt "sagolikable" i min trädgård.


Det går dock lite sämre på yogafronten. Jag har kommit av mig rätt ordentligt. Jaja, jag får försöka bättra mig för jag märkte ju att det hade positiva effekter när jag höll på som mest. Det största problemet är nog att jag helst vill göra det på morgonen men att jag är sååå hungrig när jag vaknar...så jag bara måste kasta i mig frukost....och sen är jag för mätt. Ha,ha, jaja man kunde ha värre problem!

Idag åker jag och mamma till Karlstad för strålningen o så nåt mamma skulle göra. Det blir trevligare att bo på patienthotellet med familjemedlem. Jag ska dock försöka avhålla mig från att shoppa, det är direkt korkat med tanke på att......

JAG SKA HA EN LOPPIS! i sommar. Förutsatt att jag har nåt av värde att sälja, att jag får några kunder samt att lokalen jag tänkt mig blir godkänd (det finns lite familjemedlemmar som kanske bör få säga sitt med tanke på att det inte är jag som bor här egentligen!)

 :-) Det känns i alla fall som ett schysst "sommarjobb" och ett roligt tidsfördriv, även om jag inte säljer ett skvatt.

Idag har jag haft en övervägande bra dag. Vidare så har jag lärt mig vikten av att kunna ta emot hjälp. Det är inte alltid helt enkelt.

Vår kära hund har bestämt sig för att ta över mitt sovrum och sover därmed under min säng. Jag har misslyckats kapitalt i att få honom att lyda mig. Jag kommer således vakna av att han ligger på 2/3 av sängen.

Pappa har hjälpt mig att ordna till ett trädgårdsland. Det blir kanonbra och en lagom sysselsättning framöver.

Jag ska odla massor. Om jag får ha det ifred för sniglarna.

Nu har min fot domnat och jag är trött men det är ändå rätt trevligt att sitta i skymningen, på sovrumsgolvet, och lyssna på fågelkvitter.


Cancer är inte synonymt med mitt liv. Jag har ett stort och grymt bra liv, cancer är en futtig parentes i detta liv. Så är det bara.

Note to self: Ibland är det bra att tänka på andra.

Jag har gått upp i mig själv enormt mycket på sistone. Det är ganska lätt hänt vill jag påstå, speciellt som jag har många runt mig som visar mig fantastiska omsorger, hela tiden!

Ibland är det nyttigt att kliva ur sjuklingsrollen ett tag och istället vara lite "vanlig". Idag pratade jag med L. Vi pratar sällan så det blir vansinnigt mycket att avhandla. Det var så skönt att vara vanlig ett tag, att inte gå upp i sig själv och sin egen hälsa utan bara prata med en gammal kompis. Jag uppskattade det otroligt mycket. Ok, nu pratade vi ju faktiskt en del om min sjukdom men ändå!

Annars har helgen varit väldigt upp och ner. Jag krisar lite då och då, ofta då jag inspekterar mitt ständigt sinande hårsvall! Det ser för bedrövligt ut måste jag säga. Det är en bagatell egentligen, att tappa en del hår, men på samma gång så är det så jobbigt! Jag har insett att jag verkligen tycker om mitt hår!

Nog tjatat om håret! Då jag idag varit  något rent otroligt negativ (åtminstone delvis) får jag försöka med en uppiggande lista:

Saker som är bra just idag:

Våfflor till middag (tack mamma!)

Fint väder

Att det är sådär 3 månader kvar till Arvikafestivalen! I can't wait!

Tv-serier som How I met your mother

Kreativa snilleblixtar som gör mig på gott humör.

All tid då jag inte har yrsel eller på andra sätt mår risigt!

Kvalitetstid med familjen

Att jag har ledigt från strålningen på onsdag! Då ska jag pyssla.

Alla bra böcker jag har tänkt att läsa + all ledig tid jag har framför mig!


Tjing!

Jag är ett fan av Douglas Adams absurda skapelse Liftarens guide till galaxen. Främst av två orsaker, dels den depressiva roboten Marvin (underbar!) och dels på grund av "citronhjälmen" som används när någon behöver skärpa till sig, bli lite mera på alerten. JAG VILL HA EN CITRONHJÄLM!!! Finns dom på Ebay?

För närvarande känns min hjärna som deg. Jag tar in intryck, men jag orkar inte ta några direkta initiativ. Suck! Min slutledningsförmåga känns ganska försämrad också... på det hela taget känner jag mig ljusår från att jobba som lärare och det gör mig ganska ledsen. Jag tycker att jag klarat av att tackla min sjukdom och de behandlingar jag måste gå igenom relativt bra...men ibland blir jag både arg och ledsen. Varför i helvete ska jag behöva göra det här? Varför kan jag inte få vara frisk som de flesta andra i min ålder? I väntrummet på strålningen sitter jag och sådär 5-7 personer som alla är över 55 år. Jag har ingenting gemensamt med dessa människor!


Sedan igår kväll har jag sovit sådär 14 timmar. Ännu inga spår av kortisonets verkningar. Skönt. För de som inte upplevt en större dos kortison i blodet så kan jag meddela att du kan bli hyperaktiv, kallsvettig och uppleva hur du vaknar av iskalla, krypande känslor i kroppen. Efter min operation kändes det som om någon injicerade isvatten i mina armar när jag vaknade vid 4-tiden på morgnarna. Så fantastiskt obehagligt. Dock gäller det att komma ihåg, som min käre A har sagt, "det är ju inte säkert att man mår på samma vis den här gången!". Let's hope not.


Nu börjar degigheten i hjärnan bli allt värre. Jag tror det är dags att sova. Det har varit min favoritsyssla de senaste dygnen. När jag sover vilar hjärnan, den reparerar sig förhoppningsvis och den svullnad som de misstänker jävlas med skallen ska om allt går vägen lägga sig så att jag återfår mitt vanliga gnistrande intellekt! :-)


Vad gäller håret då så kan jag meddela att det fortfarande rasar av skallen. Jag har en ganska enorm fläck på höger sida som är helt kal, vänster sida är på väg att bli likadan. Det är inte vackert, men jag hoppas det bara är tillfälligt. Om man ska se det positivt så har jag ju kvar ögonbryn, ögonfransar och merparten av håret. Ingen idé att gnälla över kala fläckar, right!?

Kärlek!!

Igår fick jag ett epilepsianfall. Det är nu cirka 2 månader sedan sist och ganska oväntat att det skulle ske nu. Tidigare har anfallen kommit som antingen ett symptom på att något är fel (innan man förstod att jag hade en tumör första gången) eller som en reaktion på operationen (bägge gångerna).

Att det hände igår beror nog på att min hjärna börjar känna av strålningen. Uschligt är det i vilket fall som helst.

Som tur är så var jag hos A och han var med mig på promenad. Inom loppet av några sekunder hade han fått mig att lägga mig på marken och pratade lugnande med mig. Därefter gick allt otroligt snabbt. Jag kände mig fruktansvärt illamående och "konstig" men det händer på samma vis varje gång jag får anfall. Allt sker så "sxplosionsartat" att jag inte hinner känna så mycket. När jag väl tuppat av är jag medvetslös/sover i sådär en halvtimme. När jag vaknar ställer jag alltid frågan "öhhh....har jag fått ett anfall?".



Alla i min närmaste omgivning som funnits där för mig genom oro, ångest, operationer, anfall och annat, ni är guld värda! Kärlek till er i mängder!!

Nu ska jag sova en middagslur, jag är lite som en sengångare fortfarande, trots att jag sov sådär 14 timmar  i natt!

Tjing!

Nu är det typ 3 månader till Arvikafestivalen. Då jag numera är fläckvis skallig vore det kanske läge att skaffa den berömda syntharfrisyren som så många festivalbesökare har. Eller som grannen sa, varför inte en mohikanfrisyr? Jag skulle nog se vansinnigt bra ut i det....

...or not. Jag ska nog spara det hår jag har kvar. Det känns direkt korkat att raka mycket av håret med tanke på att dessa kala fläckar kanske inte kommer att täckas med hår igen. Ever. Erkänn att det är en ganska trist framtidsvision att för evigt ha stora områden av skallen som är hårlösa?! För att muntra upp mig själv har jag gjort följande lista:

SAKER ATT GÖRA MED MIN POTENTIELLT PERMANENTA SKABBRÄVSLOOK:

1. Tatuera mig på de kala fläckarna. Typ något obegripligt som poesi på sanskrit eller ordspråk på thai. De största områdena är ovanför öronen och motsvarar en knuten näve i storlek. Visst kunde tatueringar bli väldigt intressant?!

2. Skaffa extensions. Typ bara på sidorna och i enormt stor mängd. Resultatet skulle bli häpnadsväckande. Snyggt?

3. Peruk! Obs! Bara om jag får ta en med midjelångt blont hår. Att ha min vanliga frisyr och färg vore väl inget kul!

4. För evigt gå helrakad på skallen. En del av er vet ju att jag var snaggad för 9 år sedan. Favorit i repris?

5. Lära mig att virka mössor, tova hattar och knyppla kepsar (?) och därigenom aldrig blotta min skalle. Kan ge upphov till en del diskussioner på framtida arbetsplatser, vem kan neka barn att ha på mössor och kepsar i skolan när fröken alltid envisas med utflippade huvudbonader!

Nej, att tappa håret är en baggis, egentligen. Låt mig bara älta det här en smula och vänja mig vid tanken. Det är trots allt så att det är en stor skillnad mellan att raka av sig håret frivilligt och att se det falla av i stora testar.

Nu ska jag ut i naturen. Här ska krattas med stor frenesi. Jag är hos svärföräldrarna och där finns en tomt som storleksmässigt motsvarar den vid Versailles. Jag kommer ligga utmattad bakom vinbärsbuskarna imorgon och då inte hunnit mera än en hundradel.

Jag har möjligen ett sinne för överdrifter.

Det är hur som helst härligt med vår och med fint väder.

Tjing.

Det hjälper inte hur mycket man än förbereder sig mentalt, vissa saker bara drabbar en.

Jag har obsessat över att jag ska få kala fläckar i skallen där jag strålats, intalat mig att det inte spelar någon roll....men lik förbannat fick jag ett psykbryt igår. Vi firade A:s fördelsedag något försenat. När jag kliade mig i hårbotten följde det med en hel hårtuss ner i handen och jag fick som sagt en knäpp.

Återstoden av kvällen spenderades i badrummet där jag hysteriskt drog loss testar av hår. Insane!
 Nu hör det till saken att jag har en väldans massa barr, så ett visst bortfall gör inte så mycket. Jag har fortfarande en kraftig kalufs. Dock är det tämligen osexigt med stora kala fläckar på skallen, men det finns ju värre saker!

Framöver kommer jag tappa mer och mer hår, men det är okej, för nu har det ju börjat, det är bättre än att gå runt och vänta på det. I kväll blir det sjal runt skulten. :-)

En hårkris är inte hela världen, men igår var det jobbigt. Jag erkänner det bredvilligt, hår är faktiskt viktigt.


Vad gäller bra saker så kan jag härmed meddela att:

1. JAG HAR GJORT HALVA STRÅLNINGEN!!!! 14 av 28 gånger är nu avklarade! :-)

2. Tiden på patienthotellet gick bra. Visserligen spenderades det rädd mycket pengar som ett rent tidsfördriv men tusen tack till alla er som besökte, fikade, käkade och pratade med mig!  Era omsorger är guld värda!!

3. Jag har en ny och flådig telefon. Känner mig galet nöjd. Det är en sådan avancerad pryl, jag har kameramobil, musikfunktioner och spel, jag har inte koll på en bråkdel av alla finesser men jag är sååå nöjd!

4. Det är påsk = jag är inte den enda förutom mormor som är ledig hela tiden. När det är helg finns det andra som är det också! Yeeey!


Glad påsk till er allihop! Jag har tur som har så många fina människor runt mig.

Tjing!