astrowhat

Jahapp. Ännu en dag gjord. Nu har jag 3 behandlingar kvar!!! Oh joy!

Tyvärr så befinner jag mig i en känslomässig bergochdalbana. Jag gråter, skrattar, är hyperaktiv, slö, deppig, orolig, glad, pigg, rastlös, håglös och förvirrad.....ofta under en och samma förmiddag. Kul.


Idag kände jag mig helt fine tills jag skulle upp på britsen och under masken. Jag fick ett extremt yrselanfall när de lagt mig i masken och gått ut. Första tanken var "ett anfall igen, aaaah!!!!" sen besinnade jag mig lite och insåg att det inte är någon fara. Min förvirrade hjärna vill dock inte släppa detta så det går som en loop i skallen......och påverkar mitt humör något alldeles befängt.

Jag behöver verkligen den här bloggen som en dokumentation av min sjukdomstid, för när det gått sådär ett år ska jag läsa det här igen och förhoppningsvis vara bra mycket bättre än nu. Följande saker SKA vara hundra gånger bättre om ett år än vad det är nu:

1. Jag ska inte vara ett neurotiskt vrak som obsessar över ALLT!

2. Jag ska inte vara helt självupptagen och bara älta min hälsa 24-7!  :-)

3.  Jag ska ha hår på hela huvudet ( i en normal bemärkelse, se generellt utseende hos Homo sapiens sapiens).

4. Jag ska ha ett jobb och jag ska orka saker som andra 26 åringar orkar....på ett ungefär.

5. Jag ska väga väldigt mycket mindre och jag ska ha kondition och styrka som är hundra gånger bättre än vad den är nu.


Bra mål va?


Nu till detta med peruken......

Hysteriskt roligt. Jag har för stort huvud för att kunna ha en peruk!!!!!

Det visade sig efter två misslyckade försök att inget passar på min skalle, oh the horror att behöva få en för liten peruk nerkörd över skulten! Så de har beställt några size XXL tills i nästa vecka....men allt var otroligt komplicerat och summan av det hela var att jag har för stort huvud och på grund av detta så är allt krångligt. Typ.

Ha,ha....man måste ju skratta åt eländet. Jag har i alla fall valt en peruk....fast med tanke på mitt astronomiska huvudomfång så får de fixa en annan färg än vi tänkt för vi bubbleheads får tydligen välja mellan typ 2 färger eller nåt.

Jises...... jag får avvakta tills på tisdag för att därefter få fixa en peruk samt klippa bort mitt nuvarande barr. Jag ska få en jättekort frisyr. Kommer bli spännande.

To be continued.....

 Ambitionen är nu att få en fantastisk helg, trots perukfadäser, orosmoln och en flodhäst som tillfälligt satt sig på bröstet.

KÄRLEK!!!

Idag gjorde jag behandling nummer 24....om jag räknat rätt.

Jag åkte med en person som också får strålbehandling så resan gick snabbt och lätt. Tyvärr är jag otroligt trött så jag måste nog sova middag nu. Suck! Önskar jag orkade mera, men det kommer väl bli bättre.

Kortisonet jävlas med mig och jag får hysteriska "dippar" när blodsockret rasar och jag får panikhunger. Jag tänker bara på godis och skulle kunna äta hur mycket sötsaker som helst. Tur att det inte finns något hemma. Jag längtar tills jag inte behöver kortison mera. Det är ett bra läkemedel för det fyller många bra funktioner men man blir ju så konstig av det.

Nu till min loppis!

Jag ska ägna maj åt att fixa i ordning, det kommer ta en hel månad för att jag blir så trött. Förhoppningsvis blir det bättre och bättre hela tiden men jag får nog räkna med att behöva en del vila. Hur som helst, juni, juli och en bit in i augusti har jag tänkt ha öppet loppisen och då ons-sön mellan 14-20. Detta är i alla fall hur jag tänkt det preliminärt. Jag får se hur allt blir.

Jag kanske får en kund på hela sommaren men det gör inget. Jag tycker det ska bli så roligt att få ha detta som ett projekt. :-)

Dags för middagslur. Imorgon ska jag beställa peruk hos frisören. Spännande.

Lägesrapport:

Då jag lever ett synnerligen händelserikt liv är helger som denna inget undantag! Till exempel så var min kära "särbo" hemma och bistod mig i mina energiska försök att skapa en trädgrård. Här följer ett axplock från vad denna helg bjöd på:

....Vi slarvade bort en spade, vilken nu är återfunnen (en jädrans tur för den är inte min).

..... vi har grävt upp en miljon rötter och flyttat på lika många plantor flox!

......Min kropp värker av kombinationen inga muskler + energiska försök till trädgårdsarbete. Suck!

.....Vår mjärde slängdes i sjön, drog upp och visade sig innehålla noll och ingenting.

......Jag har upptäckt att jag är grymt duktig på att hugga bort rötter med yxa (fast jag blev löjligt trött!!).

.......Jag fick ett energiskt bryt i morse och bakade frukostmuffins till familjen. Dessa har övergått till att även bli lunch och middagsmuffins. Tänderna gnisslar av allt socker.

......oändligt med tid har lagts på att planera min loppis. Jag är exalterad bortom beskrivning. Det känns hur spännande som helst, men jag får ta lite jobb i taget. Jag hatar att min kropp strejkar så fort jag blir för trött. Jag vill inte vara som en risig pensionär i kroppen och få gå och vila så snart jag blir sliten! Aaargh!!! Måste komma ihåg att jag blivit bättre och att formen ändrar sig upp och ner, jag kommer inte alltid vara såhär.

.......För tusende gången har jag insett hur mycket jag har att vara tacksam för. Jag har det oförskämt bra för det mesta och dagar som den vi hade igår gör att man helt sonika älskar livet. Jag vet ingen plats jag hellre skulle vilja vara på, jag bor mitt i ett verkligt Bullerbyn, fullt av en massa excentriska människor. :-)

Det har varit sådant fantastiskt väder under de senaste veckorna. Jag undrar hur jag skulle klarat min behandling om det varit uselt väder. Mitt humör är 1000 gånger bättre vid solsken än vad det är vid gråtunga eländesskyar. Så det är tur att det är såhär fint!

Igår var min "day off" från strålningen och det var skönt. Jag skrev en massa brev och kort tillvänner lite varstans. Därefter odlade jag lite felaktigt inköpta frön. Det är ett direkt resultat av att jag aldrig kollar saker ordentligt. :-) Mormor hjälpte mig att fixa lite och nu har jag sått och grejat men det är massor kvar att göra. Jag känner mig verkligt inspirerad av det här, kommer bli helt "sagolikable" i min trädgård.


Det går dock lite sämre på yogafronten. Jag har kommit av mig rätt ordentligt. Jaja, jag får försöka bättra mig för jag märkte ju att det hade positiva effekter när jag höll på som mest. Det största problemet är nog att jag helst vill göra det på morgonen men att jag är sååå hungrig när jag vaknar...så jag bara måste kasta i mig frukost....och sen är jag för mätt. Ha,ha, jaja man kunde ha värre problem!

Idag åker jag och mamma till Karlstad för strålningen o så nåt mamma skulle göra. Det blir trevligare att bo på patienthotellet med familjemedlem. Jag ska dock försöka avhålla mig från att shoppa, det är direkt korkat med tanke på att......

JAG SKA HA EN LOPPIS! i sommar. Förutsatt att jag har nåt av värde att sälja, att jag får några kunder samt att lokalen jag tänkt mig blir godkänd (det finns lite familjemedlemmar som kanske bör få säga sitt med tanke på att det inte är jag som bor här egentligen!)

 :-) Det känns i alla fall som ett schysst "sommarjobb" och ett roligt tidsfördriv, även om jag inte säljer ett skvatt.

Idag har jag haft en övervägande bra dag. Vidare så har jag lärt mig vikten av att kunna ta emot hjälp. Det är inte alltid helt enkelt.

Vår kära hund har bestämt sig för att ta över mitt sovrum och sover därmed under min säng. Jag har misslyckats kapitalt i att få honom att lyda mig. Jag kommer således vakna av att han ligger på 2/3 av sängen.

Pappa har hjälpt mig att ordna till ett trädgårdsland. Det blir kanonbra och en lagom sysselsättning framöver.

Jag ska odla massor. Om jag får ha det ifred för sniglarna.

Nu har min fot domnat och jag är trött men det är ändå rätt trevligt att sitta i skymningen, på sovrumsgolvet, och lyssna på fågelkvitter.


Cancer är inte synonymt med mitt liv. Jag har ett stort och grymt bra liv, cancer är en futtig parentes i detta liv. Så är det bara.

Note to self: Ibland är det bra att tänka på andra.

Jag har gått upp i mig själv enormt mycket på sistone. Det är ganska lätt hänt vill jag påstå, speciellt som jag har många runt mig som visar mig fantastiska omsorger, hela tiden!

Ibland är det nyttigt att kliva ur sjuklingsrollen ett tag och istället vara lite "vanlig". Idag pratade jag med L. Vi pratar sällan så det blir vansinnigt mycket att avhandla. Det var så skönt att vara vanlig ett tag, att inte gå upp i sig själv och sin egen hälsa utan bara prata med en gammal kompis. Jag uppskattade det otroligt mycket. Ok, nu pratade vi ju faktiskt en del om min sjukdom men ändå!

Annars har helgen varit väldigt upp och ner. Jag krisar lite då och då, ofta då jag inspekterar mitt ständigt sinande hårsvall! Det ser för bedrövligt ut måste jag säga. Det är en bagatell egentligen, att tappa en del hår, men på samma gång så är det så jobbigt! Jag har insett att jag verkligen tycker om mitt hår!

Nog tjatat om håret! Då jag idag varit  något rent otroligt negativ (åtminstone delvis) får jag försöka med en uppiggande lista:

Saker som är bra just idag:

Våfflor till middag (tack mamma!)

Fint väder

Att det är sådär 3 månader kvar till Arvikafestivalen! I can't wait!

Tv-serier som How I met your mother

Kreativa snilleblixtar som gör mig på gott humör.

All tid då jag inte har yrsel eller på andra sätt mår risigt!

Kvalitetstid med familjen

Att jag har ledigt från strålningen på onsdag! Då ska jag pyssla.

Alla bra böcker jag har tänkt att läsa + all ledig tid jag har framför mig!


Tjing!

Jag är ett fan av Douglas Adams absurda skapelse Liftarens guide till galaxen. Främst av två orsaker, dels den depressiva roboten Marvin (underbar!) och dels på grund av "citronhjälmen" som används när någon behöver skärpa till sig, bli lite mera på alerten. JAG VILL HA EN CITRONHJÄLM!!! Finns dom på Ebay?

För närvarande känns min hjärna som deg. Jag tar in intryck, men jag orkar inte ta några direkta initiativ. Suck! Min slutledningsförmåga känns ganska försämrad också... på det hela taget känner jag mig ljusår från att jobba som lärare och det gör mig ganska ledsen. Jag tycker att jag klarat av att tackla min sjukdom och de behandlingar jag måste gå igenom relativt bra...men ibland blir jag både arg och ledsen. Varför i helvete ska jag behöva göra det här? Varför kan jag inte få vara frisk som de flesta andra i min ålder? I väntrummet på strålningen sitter jag och sådär 5-7 personer som alla är över 55 år. Jag har ingenting gemensamt med dessa människor!


Sedan igår kväll har jag sovit sådär 14 timmar. Ännu inga spår av kortisonets verkningar. Skönt. För de som inte upplevt en större dos kortison i blodet så kan jag meddela att du kan bli hyperaktiv, kallsvettig och uppleva hur du vaknar av iskalla, krypande känslor i kroppen. Efter min operation kändes det som om någon injicerade isvatten i mina armar när jag vaknade vid 4-tiden på morgnarna. Så fantastiskt obehagligt. Dock gäller det att komma ihåg, som min käre A har sagt, "det är ju inte säkert att man mår på samma vis den här gången!". Let's hope not.


Nu börjar degigheten i hjärnan bli allt värre. Jag tror det är dags att sova. Det har varit min favoritsyssla de senaste dygnen. När jag sover vilar hjärnan, den reparerar sig förhoppningsvis och den svullnad som de misstänker jävlas med skallen ska om allt går vägen lägga sig så att jag återfår mitt vanliga gnistrande intellekt! :-)


Vad gäller håret då så kan jag meddela att det fortfarande rasar av skallen. Jag har en ganska enorm fläck på höger sida som är helt kal, vänster sida är på väg att bli likadan. Det är inte vackert, men jag hoppas det bara är tillfälligt. Om man ska se det positivt så har jag ju kvar ögonbryn, ögonfransar och merparten av håret. Ingen idé att gnälla över kala fläckar, right!?

Kärlek!!

Igår fick jag ett epilepsianfall. Det är nu cirka 2 månader sedan sist och ganska oväntat att det skulle ske nu. Tidigare har anfallen kommit som antingen ett symptom på att något är fel (innan man förstod att jag hade en tumör första gången) eller som en reaktion på operationen (bägge gångerna).

Att det hände igår beror nog på att min hjärna börjar känna av strålningen. Uschligt är det i vilket fall som helst.

Som tur är så var jag hos A och han var med mig på promenad. Inom loppet av några sekunder hade han fått mig att lägga mig på marken och pratade lugnande med mig. Därefter gick allt otroligt snabbt. Jag kände mig fruktansvärt illamående och "konstig" men det händer på samma vis varje gång jag får anfall. Allt sker så "sxplosionsartat" att jag inte hinner känna så mycket. När jag väl tuppat av är jag medvetslös/sover i sådär en halvtimme. När jag vaknar ställer jag alltid frågan "öhhh....har jag fått ett anfall?".



Alla i min närmaste omgivning som funnits där för mig genom oro, ångest, operationer, anfall och annat, ni är guld värda! Kärlek till er i mängder!!

Nu ska jag sova en middagslur, jag är lite som en sengångare fortfarande, trots att jag sov sådär 14 timmar  i natt!

Tjing!

Nu är det typ 3 månader till Arvikafestivalen. Då jag numera är fläckvis skallig vore det kanske läge att skaffa den berömda syntharfrisyren som så många festivalbesökare har. Eller som grannen sa, varför inte en mohikanfrisyr? Jag skulle nog se vansinnigt bra ut i det....

...or not. Jag ska nog spara det hår jag har kvar. Det känns direkt korkat att raka mycket av håret med tanke på att dessa kala fläckar kanske inte kommer att täckas med hår igen. Ever. Erkänn att det är en ganska trist framtidsvision att för evigt ha stora områden av skallen som är hårlösa?! För att muntra upp mig själv har jag gjort följande lista:

SAKER ATT GÖRA MED MIN POTENTIELLT PERMANENTA SKABBRÄVSLOOK:

1. Tatuera mig på de kala fläckarna. Typ något obegripligt som poesi på sanskrit eller ordspråk på thai. De största områdena är ovanför öronen och motsvarar en knuten näve i storlek. Visst kunde tatueringar bli väldigt intressant?!

2. Skaffa extensions. Typ bara på sidorna och i enormt stor mängd. Resultatet skulle bli häpnadsväckande. Snyggt?

3. Peruk! Obs! Bara om jag får ta en med midjelångt blont hår. Att ha min vanliga frisyr och färg vore väl inget kul!

4. För evigt gå helrakad på skallen. En del av er vet ju att jag var snaggad för 9 år sedan. Favorit i repris?

5. Lära mig att virka mössor, tova hattar och knyppla kepsar (?) och därigenom aldrig blotta min skalle. Kan ge upphov till en del diskussioner på framtida arbetsplatser, vem kan neka barn att ha på mössor och kepsar i skolan när fröken alltid envisas med utflippade huvudbonader!

Nej, att tappa håret är en baggis, egentligen. Låt mig bara älta det här en smula och vänja mig vid tanken. Det är trots allt så att det är en stor skillnad mellan att raka av sig håret frivilligt och att se det falla av i stora testar.

Nu ska jag ut i naturen. Här ska krattas med stor frenesi. Jag är hos svärföräldrarna och där finns en tomt som storleksmässigt motsvarar den vid Versailles. Jag kommer ligga utmattad bakom vinbärsbuskarna imorgon och då inte hunnit mera än en hundradel.

Jag har möjligen ett sinne för överdrifter.

Det är hur som helst härligt med vår och med fint väder.

Tjing.

Det hjälper inte hur mycket man än förbereder sig mentalt, vissa saker bara drabbar en.

Jag har obsessat över att jag ska få kala fläckar i skallen där jag strålats, intalat mig att det inte spelar någon roll....men lik förbannat fick jag ett psykbryt igår. Vi firade A:s fördelsedag något försenat. När jag kliade mig i hårbotten följde det med en hel hårtuss ner i handen och jag fick som sagt en knäpp.

Återstoden av kvällen spenderades i badrummet där jag hysteriskt drog loss testar av hår. Insane!
 Nu hör det till saken att jag har en väldans massa barr, så ett visst bortfall gör inte så mycket. Jag har fortfarande en kraftig kalufs. Dock är det tämligen osexigt med stora kala fläckar på skallen, men det finns ju värre saker!

Framöver kommer jag tappa mer och mer hår, men det är okej, för nu har det ju börjat, det är bättre än att gå runt och vänta på det. I kväll blir det sjal runt skulten. :-)

En hårkris är inte hela världen, men igår var det jobbigt. Jag erkänner det bredvilligt, hår är faktiskt viktigt.


Vad gäller bra saker så kan jag härmed meddela att:

1. JAG HAR GJORT HALVA STRÅLNINGEN!!!! 14 av 28 gånger är nu avklarade! :-)

2. Tiden på patienthotellet gick bra. Visserligen spenderades det rädd mycket pengar som ett rent tidsfördriv men tusen tack till alla er som besökte, fikade, käkade och pratade med mig!  Era omsorger är guld värda!!

3. Jag har en ny och flådig telefon. Känner mig galet nöjd. Det är en sådan avancerad pryl, jag har kameramobil, musikfunktioner och spel, jag har inte koll på en bråkdel av alla finesser men jag är sååå nöjd!

4. Det är påsk = jag är inte den enda förutom mormor som är ledig hela tiden. När det är helg finns det andra som är det också! Yeeey!


Glad påsk till er allihop! Jag har tur som har så många fina människor runt mig.

Tjing!

Just ja. Jag glömde att meddela de som kan vara intresserade att jag ska bo på patienthotellet mellan tisdag och torsdag denna vecka. Detta innebär att jag kommer att....

1. .......bli rastlös.

2. ........sitta på hotellrummet och lyssna på talbok.Länge.

3.  ......tänka positiva tankar om att gå ut på promenad men troligen inte genomföra dessa.

4. .......temporärt utveckla torgskräck så snart det är dags för mat. Det går över så snart jag ätit klart och hunnit fly till mitt rum igen.

5........bli en liten ynk som på rekord kort tid hinner utveckla en saknad och längtan tillbaks till hembygdens sköna marker motsvarande den hos människor som inte satt sin fot i sitt hemland på 40 år. Patetiskt.

6.......tänka fragmenterade tankar i stil med "Hm..... / måste komma ihåg att..../ var är? / undrar vad A gör? / jag är hungrig....."

7.......önska att jag hade sällskap men inte orka träffa någon.

8......göra yoga och antagligen få mina grannar att undra vad som försiggår i rum. *** "oom na dum, guri dev..." eller nåt sånt....

Ja,ja...enough! Det är i alla fall sjukt billigt att bo där. Maten är bra också. Inga senapsmarinerade biffar än. :-)

Det är vår. Detta faktum gör livet lättare att leva. När jag mår skräp undrar jag hur skräpigt det egentligen skulle vara om jag gick igenom allt detta i november.

Det är tur att det är april.

Just nu mår jag illa. Det är en dålig sak helt klart. Det riktigt dåliga är att den säkerligen beror på att jag oroar mig.

Symptom på strålningens biverkningar finnes ej. I svaga stunder beter jag mig dock som en hypokondriker som läst bipacksedeln på alvedon. Då hispar jag upp mig till oanade höjder och tror att jag lider av allt och lite till. I bra stunder har jag inga problem alls.

Det är ju vår. Vem kan väl vara sjuk eller hysteriskt nojjig då?

Nej, bra dagar, då är det verkligen frid i själen.

---------------------------------------------------------------------------------

Rolig manlig sköterska på strålningen idag:

- Vad heter dina möss då?

- Öhh....den ena heter i alla fall Göte.

-Jag tycker den andra ska heta örngott. För kan man heta Wilgot så kan man heta örngott! Eller hur?"

- Eh.....jo, men visst.

-Äntligen någon som håller med mig!!

Efter denna ordväxling var han otroligt nöjd med sin humoristiska läggning och stod och skrockade som den värsta tomte. Vad gör man inte för att glädja folk.

Göte & Örngott it is.
-----------------------------------------------------------------------------------

Nu har jag gjort 11 av 28 stålbehandlingar. Wee!!! Bara 17 kvar. :-)

Behandlingen är helt okej nu, masken är okej, personalen är som sagt bra. Det som tär lite på mig är resorna och planerandet. Jag blir rätt trött av att tänka ut hur jag ska ordna saker. Jag som är ett organisatoriskt snille (if I may say so myself!) blir aptrött av att planera. Det bästa för min hjärna vore en personlig assistent av det slag som kändisar har. En som kan ordna tråkiga saker, planera åt en...och allt sånt. Vad kostar det tro? Kan E betala?

Nu ska jag sova. Jag ska stoppa om alla spöken och demoner och bjuda dom att ligga under sängen snarare än i min skalle.

Ingen vits att vara rädd eller orolig, åtminstone inte efter 22.00. Dom sover ju.

Nu har jag gjort 10 av mina 28 strålningar. Härligt! Bara 4 veckor kvar.

I helgen hänger jag med A. Vi har spelat Kung Fu panda och Tony Hawk-spelet på hans Xbox 360. Vansinnigt roligt faktiskt, men jag är bedrövligt usel på att använda handkontrollerna. Mina gubbar dör hela tiden i alla spel!

Insikten jag fått idag är i alla fall att livet är sjukt bra när man får vara ledig och göra roliga saker!

Choklad, fint väder och roliga sysselstättningar is king!

Alla hysteriska nojjor över de biverkningar jag kan drabbas av är för närvarande undanstoppade i en mörk vrå i mitt medvetande. Just i dag är det en bra dag och oro är meningslöst. Jag får ta saker som de kommer.

Ha en fin helg!

Tjing.

Jag har ibland den där otäcka "flodhästkänslan" som är som om en stor flodhäst satt sig på min bröstkorg. Ångest kan man också kalla det. Jag kan inte alltid definiera den här ångesten, är det över att jag är "sjuk"? eller är det över att jag inte alltid orkar må helt bra? Oavsett vad det är så är den fysiska känslan av ångest så vansinnigt jobbig. Jag vill ju må bra!!!

Idag har varit en bra och en dålig dag. Lite mixad. På plussidan kan nämnas: bra väder, trevligt sällskap, flera bra upplevelser. På minussidan en hel del "flodhästkänsla", en del ovälkomna tankar.

Igår var jag äntligen på yogalektionen. Det var bra! Jag fick lära mig en hel massa om sånt som yogaentusiaster nog tar för självklart men som trångsynta människor skulle döma ut som flum! Jag tyckte det var mycket som var givande och tänkvärt och min lärare var en härlig person. Hon utstrålade verkligen ett stort inre lugn och det var behagligt att vara i hennes närhet.

I morse skulle jag göra övningarna på egen hand, något som faktiskt fungerade över förväntan! De närmsta 40 dagarna ska jag göra övningarna så seriöst jag bara kan och sen får vi se om jag märker en förbättring vad gäller såväl flodhästkänslan som stress och rastlöshet.

Jag har bokat två nätter på patienthotellet i nästa vecka. Det är ju faktiskt sjukt jobbigt att åka 24 mil om dagen. I alla fall om man ska göra det 20 gånger till den närmsta månaden.

På det hela taget går allt riktigt bra. peppar, peppar. Jag är så enormt tacksam för att jag har det så bra som jag har det. Sätt er på väntrummet vid strålbehandlingen en förmiddag så får ni se vad jag menar! Det jag går igenom är en baggis när man jämför med många andra.

Tjing!