Att vara en ekvilibrist.
Jag älskar ord. Speciellt sådana som inte hör till vardagsspråket för gemene man. Som ekvilibrist till exempel. Detta intresse bottnar förstås i en djupt rotad osäkerhet som gör att jag bara måste visa mig på styva linan. Eller...så är det helt enkelt ett intresse för det svenska (och engelska) språket.
Hur som helst, jag sitter i köket och "pluggar" och valpen sover gott. Han snarkar ljudlig i sin säng. I natt levde han rövare och störde mig något otroligt. Jag fick gå upp med honom när jag sovit sådär 2 timmar och det är förfärligt. Jag tycker själva upplevelsen av att vakna är att likna vid att simma från botten och upp till ytan. Det går sakta och man vaknar liksom gradvis. Innan man nått det stadium som kan kallas total vakenhet raglar jag runt och känner mig helt snurrig. Jäkla valp! Men nu, när han sover sådär fint, då är han fin att ha. :-)
Annars är livet bra, jag är lite neurotisk emellanåt, men det går bra. Man måste tillåta sig lite ups & downs i tillvaron. Det viktiga är att jag nu, till skillnad från tidigare, kan acceptera att vara deppig, nojjig, osv.
Det som känns frustrerande är känslan av att vara just en ekvilibrist (balanskonstnär, för de som inte visste det). Jag balanserar ibland mellan bra och kasst, en liten sak kan putta mig åt fel håll så jag blir "moody". Härom kvällen var det min kvällskurs som gjorde det. VI pratade om sorgebearbetning och om hur man kan stötta barn och föräldrar i kris. Då föreläsaren började tala om olika stadier som man går igenom och han drog paralleller till cancer...då blev det som om någon tryckt på deppiga knappen i min skalle. Jag satt där och kände mig sorgsen. Jag vill inte bli påmind om sjukdomar, om döden eller om sjukhus. Det är för nära mig i tid ännu. Jag vill ha mera space. Det som känns jobbigt är att jag helst inte vill stötta någon som drabbats av sjukdom då det på något vis ligger mig för nära. Själviskt? Jo, så är det säkert...men det handlar även om självbevarelsedrift. Jag vill ha mera tid av hälsa, glädje och liv. Får jag det så kan jag bygga upp en distans till sjukdom. Så är det.
Nu ska jag vara duktig. Plugga lite. Har precis sett den mysiga filmen Julie & Julia. Sevärd för alla som precis som jag är en foodie. :-)
I helgen blir det späckat schema. Pust! Hektiskt men kul! :-)
Tjing!
Hur som helst, jag sitter i köket och "pluggar" och valpen sover gott. Han snarkar ljudlig i sin säng. I natt levde han rövare och störde mig något otroligt. Jag fick gå upp med honom när jag sovit sådär 2 timmar och det är förfärligt. Jag tycker själva upplevelsen av att vakna är att likna vid att simma från botten och upp till ytan. Det går sakta och man vaknar liksom gradvis. Innan man nått det stadium som kan kallas total vakenhet raglar jag runt och känner mig helt snurrig. Jäkla valp! Men nu, när han sover sådär fint, då är han fin att ha. :-)
Annars är livet bra, jag är lite neurotisk emellanåt, men det går bra. Man måste tillåta sig lite ups & downs i tillvaron. Det viktiga är att jag nu, till skillnad från tidigare, kan acceptera att vara deppig, nojjig, osv.
Det som känns frustrerande är känslan av att vara just en ekvilibrist (balanskonstnär, för de som inte visste det). Jag balanserar ibland mellan bra och kasst, en liten sak kan putta mig åt fel håll så jag blir "moody". Härom kvällen var det min kvällskurs som gjorde det. VI pratade om sorgebearbetning och om hur man kan stötta barn och föräldrar i kris. Då föreläsaren började tala om olika stadier som man går igenom och han drog paralleller till cancer...då blev det som om någon tryckt på deppiga knappen i min skalle. Jag satt där och kände mig sorgsen. Jag vill inte bli påmind om sjukdomar, om döden eller om sjukhus. Det är för nära mig i tid ännu. Jag vill ha mera space. Det som känns jobbigt är att jag helst inte vill stötta någon som drabbats av sjukdom då det på något vis ligger mig för nära. Själviskt? Jo, så är det säkert...men det handlar även om självbevarelsedrift. Jag vill ha mera tid av hälsa, glädje och liv. Får jag det så kan jag bygga upp en distans till sjukdom. Så är det.
Nu ska jag vara duktig. Plugga lite. Har precis sett den mysiga filmen Julie & Julia. Sevärd för alla som precis som jag är en foodie. :-)
I helgen blir det späckat schema. Pust! Hektiskt men kul! :-)
Tjing!
livlina?
Nu har bloggen liksom tappat sin styrfart litegrann. Jag brukade ha ett sådant stort behov av att blogga, det var som en ventil för att vräka ut allt. Nu mår jag så bra, lever så bra....så någon ventil behöver jag nog inte.
Samtidigt vågar jag inte fullt ut glädjas åt livet, åt att jag har det så förbaskat bra. Jag menar när som helst skulle jag kunna falla ner i ett depphål...avgrundsdjupt. Men man FÅR inte tänka så, man MÅSTE glädjas åt det som är bra.
Listan på bra saker kan göras jättelång, here we go:
- Valpen sköter sig för det mesta bra och det är hans förtjänst att jag känner folk i Borås.
- Jag har fått 5 vänner här i stan och bland dessa umgås jag med 2 väldigt ofta. Dessutom vidgas bekantskapskretsen hela tiden! Jag har varit på middag, fest osv och träffat mycket folk. Känns mycket bra!
- Mina neurotiska grubbeltankar är borta för det mesta. Jag mår oändligt, otroligt och sagolikt mycket bättre än för bara några månader sedan. Det är så fantastiskt att vara glad, inte grubblande. Jag är så tacksam för detta!
- Tillvaron har fått en behaglig struktur, promenader, valpomsorger, hemmafrutillvaro samt lite plugg. Nu har jag dessutom kommit i kontakt med flera skolor för att kunna ta springvik.
- Jag har energi, klarar leva som andra 25 åringar! För några månader sedan sov jag fortfarande middag, nu kan jag verkligen leva som andra. Ibland kan jag dock känna en antydan till yrsel när jag blir för trött och för stressad...men det kan tydligen vara så i alla fall ett år efter operationen och jag har ca 2,5 månader tills det gått ett år.
- Jag har min ålder på min sida. Äldre personer som opereras för hjärntumörer mår dåligt väldigt länge och vissa känner av det extremt länge. Jag har lyckats studsa tillbaks två gånger nu!
- Den senaste tiden har jag börjat motionera regelbundet och jag tror detta hjälper min energi och mitt allmänna välbefinnande väldigt mycket. Förut var jag rädd för att träna fysiskt, jag hade något slags oro runt det hela men nu känns det bra. Jag märker ju att jag mår bättre.
Jag är nog inte en överdrivet positiv person egentligen men nu när jag känner mig glad och pigg så känner jag mig ljusår från hur jag var i början av sommaren. Tacksam, tacksam, tacksam för alla positiva förbättringar!!!
Livet är så bra och så härligt, jag är tacksam för att jag får må så bra!
Hoppas ni också har det bra!
Tjing!
Samtidigt vågar jag inte fullt ut glädjas åt livet, åt att jag har det så förbaskat bra. Jag menar när som helst skulle jag kunna falla ner i ett depphål...avgrundsdjupt. Men man FÅR inte tänka så, man MÅSTE glädjas åt det som är bra.
Listan på bra saker kan göras jättelång, here we go:
- Valpen sköter sig för det mesta bra och det är hans förtjänst att jag känner folk i Borås.
- Jag har fått 5 vänner här i stan och bland dessa umgås jag med 2 väldigt ofta. Dessutom vidgas bekantskapskretsen hela tiden! Jag har varit på middag, fest osv och träffat mycket folk. Känns mycket bra!
- Mina neurotiska grubbeltankar är borta för det mesta. Jag mår oändligt, otroligt och sagolikt mycket bättre än för bara några månader sedan. Det är så fantastiskt att vara glad, inte grubblande. Jag är så tacksam för detta!
- Tillvaron har fått en behaglig struktur, promenader, valpomsorger, hemmafrutillvaro samt lite plugg. Nu har jag dessutom kommit i kontakt med flera skolor för att kunna ta springvik.
- Jag har energi, klarar leva som andra 25 åringar! För några månader sedan sov jag fortfarande middag, nu kan jag verkligen leva som andra. Ibland kan jag dock känna en antydan till yrsel när jag blir för trött och för stressad...men det kan tydligen vara så i alla fall ett år efter operationen och jag har ca 2,5 månader tills det gått ett år.
- Jag har min ålder på min sida. Äldre personer som opereras för hjärntumörer mår dåligt väldigt länge och vissa känner av det extremt länge. Jag har lyckats studsa tillbaks två gånger nu!
- Den senaste tiden har jag börjat motionera regelbundet och jag tror detta hjälper min energi och mitt allmänna välbefinnande väldigt mycket. Förut var jag rädd för att träna fysiskt, jag hade något slags oro runt det hela men nu känns det bra. Jag märker ju att jag mår bättre.
Jag är nog inte en överdrivet positiv person egentligen men nu när jag känner mig glad och pigg så känner jag mig ljusår från hur jag var i början av sommaren. Tacksam, tacksam, tacksam för alla positiva förbättringar!!!
Livet är så bra och så härligt, jag är tacksam för att jag får må så bra!
Hoppas ni också har det bra!
Tjing!
