So long, farewell, auf wiedersehen....osv.
Då jag knappt någonsin skriver på bloggen längre kan jag känna att dess roll är överspelad. Jag behövde en ventil under 2009 då hjärntumörshelvetet hotade att spränga mig. Nu känner jag mig "balanserad" vad man nu lägger för betydelse i det ordet. Vad jag menar är att jag i viss mån är återanpassad, back to business, osv.
Det är lustigt hur stor betydelse tiden har haft för mig. Jag behövde mängder av tid för att handskas med situationen. Månader faktiskt. Nu har det gått över ett år sedan hjärntumörsoperation nr 2 och min förhatliga Astrocytom II opererades bort för andra gången. Jag kan nog utan den minsta överdrift (som jag annars har sådan stor förkärlek för) säga att det tog mig ca 9 månader att bearbeta, älta, nöta och brottas med det faktum att jag var sjuk. Sedan tog det mig ytterligare en tid att greppa konsekvensen av denna sjukdom.
Nu är jag mitt i mitt ganska trista och ordinära vardagsliv och jag är tacksam. Tacksam för att slippa oro, tacksam för att vara utan ångest. Visst finns den där oron någonstans, typ i en kista på vinden för närvarande, men jag kan leva med den på avstånd. Jag kommer kanske hamna i samma situation en tredje gång, där tumören visar sig vara tillbaks och ska opereras....men jag klarar det! Skulle det visa sig helt åt helvete och jag måste gå igenom tuffare saker än tidigare, då klarar jag det med. Slutligen: skulle jag trilla av pinn på grund av cancereländet, ja då får det vara så då. Jag kan bara göra en sak, leva nu och hålla oron på avstånd.
Idag fick jag ett bra besked och ett dåligt.
Det braiga: jag kommer få viss ekonomisk kompensation för vad jag gått igenom och tillsammans med fästmannen ska det planeras roliga saker nu!
Det dåliga: magsjukan har drabbat vårt hushåll och det är bland det jävligaste som finns. Hellre tar jag hjärntumörsoperation tror jag.
Till min enorma fanbase: sköt om er!
Det är lustigt hur stor betydelse tiden har haft för mig. Jag behövde mängder av tid för att handskas med situationen. Månader faktiskt. Nu har det gått över ett år sedan hjärntumörsoperation nr 2 och min förhatliga Astrocytom II opererades bort för andra gången. Jag kan nog utan den minsta överdrift (som jag annars har sådan stor förkärlek för) säga att det tog mig ca 9 månader att bearbeta, älta, nöta och brottas med det faktum att jag var sjuk. Sedan tog det mig ytterligare en tid att greppa konsekvensen av denna sjukdom.
Nu är jag mitt i mitt ganska trista och ordinära vardagsliv och jag är tacksam. Tacksam för att slippa oro, tacksam för att vara utan ångest. Visst finns den där oron någonstans, typ i en kista på vinden för närvarande, men jag kan leva med den på avstånd. Jag kommer kanske hamna i samma situation en tredje gång, där tumören visar sig vara tillbaks och ska opereras....men jag klarar det! Skulle det visa sig helt åt helvete och jag måste gå igenom tuffare saker än tidigare, då klarar jag det med. Slutligen: skulle jag trilla av pinn på grund av cancereländet, ja då får det vara så då. Jag kan bara göra en sak, leva nu och hålla oron på avstånd.
Idag fick jag ett bra besked och ett dåligt.
Det braiga: jag kommer få viss ekonomisk kompensation för vad jag gått igenom och tillsammans med fästmannen ska det planeras roliga saker nu!
Det dåliga: magsjukan har drabbat vårt hushåll och det är bland det jävligaste som finns. Hellre tar jag hjärntumörsoperation tror jag.
Till min enorma fanbase: sköt om er!
