astrowhat

Min läkare har sagt till mig att jag måste lära mig själv att tampas med oro. Att inte förlita mig på min omgivning. So true. Men vad gör man när oroskänslor blir för stora? Om ingen finns i närheten, då måste jag handskas med det på egen hand, men finns det en förälder eller A i närheten, då lägger jag allt på dom. Just nu mår jag lite tjyvigt. Har varit på stan och fixat mat. Det är rent löjligt vad jag spenderar pengar bara på mat. Jag menar, varje måltid får jag ju köpa ute på stan. Försöker att inte lyxa....men det blir dyrt ändå.

Efter att ha fått i mig lite mat så har jag promenerat för att hitta närmaste mataffär. Väl där kom den gamla ångesten krypande. Jag kan inte förklara vad jag känner eller varför....men jag blir stressad och rädd...och jag börjar tänka på epilepsin. När jag hamnar i sånt brukar det enda vara att låta det gå över. Inte så lätt....men det går ju bort om man bara väntar ut det. Jag brukar alltid vilja gå och lägga mig...det blir som en hysterisk idé, "måste hem till sängen". Får jag bara komma "hem" så ordnar det sig. Det lustiga är att man trots ett antal liknande "ångestattacker" inte lär sig att det ju bara är att ta det lugnt. Jag blir skraj varje gång.

Jag är redan trött på det här stället. Inte ens två dygn sedan vi lämnade huset o familjen. Jag hatar att A vill plugga här. Just nu mår jag pyton. Jag vill sitta hemma i skogen och slippa utmana mig själv. Kan jag inte få gå runt hemma med föräldrarnas hund och bara drälla. Låt mig slippa att vara vuxen ett tag till! Jag vill faktiskt inte vara duktig. Jag skyller all oro o fjantig osäkerhet på tumöreländet. Jag var tuffare förr....tror jag.

Imorgon måste vi flytta till vandrarhemmet här brevid för här är fullbokat. Det kommer troligen bli ÄNNU värre än nuvarande boende. Skjut mig någon.