Not over yet.

Jag har mått bra länge nu. Haft små, små bakslag men på det hela taget haft det riktigt bra. För ca en vecka sedan kom ångesten tillbaks. Inte som en flodhäst över bröstkorgen men mer som ett askmoln av kvardröjande ångest och oro. Min hjärna ville inte släppa taget om denna oro utan den har stannat kvar i en vecka. Inte så att jag levt i ett konstant ångesttillstånd, men som något som hotar att hoppa fram när jag minst anar det.

Det är förjävligt att må såhär. Jag vill inget hellre än att må bra...men istället har jag känt mig sorgsen och fylld av ångest. Jag kan likna det vid att gå på tunn is över en frusen sjö. När som helst kommer jag trampa igenom. Under veckan som gått har jag gjort just detta. Trampat igenom. Då kommer oron och känslan av att det kokar i mitt huvud. Jag blir inbillningssjuk och orkar inte ta in något alls. Igår fick jag mitt gamla symptom "yrsel" vilket egentligen är psykiskt....jag får en känsla av obehag, tunnelseende o yrsel men som inte beror på något annat än denna ångest o oro.

När jag inte mår bra, då blir tillvaron så stor. Allt tar jag in på samma gång....det är som att jag inte kan sortera intrycken utan skallen svämmar över av oro. Jag vet att det går över och jag vet att det inte är farligt. Men jag VILL inte må såhär. Jag vill må bra, ha vardagsbekymmer som alla andra och inte vara fast i min egen grubblande skalle.

Jag inbillar mig att livet vore tusen gånger enklare om jag inte haft mitt grubblande sätt. Redan innan sjukdomen var jag inbillningssjuk och neurotisk. Det är verkligen ironiskt att en sådan som jag skulle få en neurotisk sjukdom.

Jag vet varför jag trillat ner i min ångestgrop igen. Jag var på MR i måndags och om några veckor kommer svaret. Jag är så in i helvete rädd. Tänk om... tänk om....ja tänk om vaddå? Jag är rädd att tumören är tillbaks, eller ännu värre, att den är tillbaks men i en uppgraderad version så att den är mera agressiv och kanske till och med dödlig.

Jag är rädd för att behandlas igen, för att inte få leva som alla andra. Jag är rädd för att dö.

Räddningen i denna oro är A. Han är trygg och stark och han visar ingen oro. Istället försöker han få mig trygg genom att sakligt resonera kring dessa saker. Vad gjorde jag utan honom?!

Vad som än händer så ska det ordna sig. Jag får leva med min oro. Att förneka den gör inget bättre.



So long, farewell, auf wiedersehen....osv.

Då jag knappt någonsin skriver på bloggen längre kan jag känna att dess roll är överspelad. Jag behövde en ventil under 2009 då hjärntumörshelvetet hotade att spränga mig. Nu känner jag mig "balanserad" vad man nu lägger för betydelse i det ordet. Vad jag menar är att jag i viss mån är återanpassad, back to business, osv.

Det är lustigt hur stor betydelse tiden har haft för mig. Jag behövde mängder av tid för att handskas med situationen. Månader faktiskt. Nu har det gått över ett år sedan hjärntumörsoperation nr 2 och min förhatliga Astrocytom II opererades bort för andra gången. Jag kan nog utan den minsta överdrift (som jag annars har sådan stor förkärlek för) säga att det tog mig ca 9 månader att bearbeta, älta, nöta och brottas med det faktum att jag var sjuk. Sedan tog det mig ytterligare en tid att greppa konsekvensen av denna sjukdom.

Nu är jag mitt i mitt ganska trista och ordinära vardagsliv och jag är tacksam. Tacksam för att slippa oro, tacksam för att vara utan ångest. Visst finns den där oron någonstans, typ i en kista på vinden för närvarande, men jag kan leva med den på avstånd. Jag kommer kanske hamna i samma situation en tredje gång, där tumören visar sig vara tillbaks och ska opereras....men jag klarar det! Skulle det visa sig helt åt helvete och jag måste gå igenom tuffare saker än tidigare, då klarar jag det med. Slutligen: skulle jag trilla av pinn på grund av cancereländet, ja då får det vara så då. Jag kan bara göra en sak, leva nu och hålla oron på avstånd.

Idag fick jag ett bra besked och ett dåligt.

Det braiga: jag kommer få viss ekonomisk kompensation för vad jag gått igenom och tillsammans med fästmannen ska det planeras roliga saker nu!

Det dåliga: magsjukan har drabbat vårt hushåll och det är bland det jävligaste som finns. Hellre tar jag hjärntumörsoperation tror jag.

Till min enorma fanbase: sköt om er!

long time no see...

Hur var det nu...."ångest är min enda arvedel" ? Strindberg?

Efter månader, månader och åter månader av allt bättre mående kom idag ett bakslag. Vi firar jul, intensivt! Jag har jobbat mer och mer under december, parallellt med detta har jag pluggat, skött hundvalp och i allmänhet levt som de flesta....men idag kom min gamla polare flodhästen tillbaks. Jag menar förstås min "tryck över bröstet-ångest" som jag sluppit så otroligt länge. Egentligen började det igår, men det har kommit och gått under det senaste dygnet. Jag blir rädd och jag blir ledsen, jag vill vara frisk!!!!!

Men, jag vet att detta är vanligt. När saker lugnar ner sig och när man får tid att tänka o känna, det är då kroppen kan reagera. Tyvärr är det helt fucking värdelöst att må som jag gjort nu. Fortfarande har jag ett visst tryck över bröstet men efter en gråtattack är det bättre.

Bamse sa en gång att det är viktigt att gråta och jag håller med! Man slappnar av och mår bättre.

Nu ser vi på tv och jag längtar intensivt efter att få må bättre och slippa trycket över bröstet = flodhästen.

Jag ska åka hem till Borås den 3:e januari och jag måste erkänna viss ångest. Jag hänger upp min tillvaro på A och på valpen. Nu ska jag bo ensam i knappt 2 veckor. Läskigt. Men man blir starkare av utmaningar.

Nu har jag druckit lite alkoholhaltig mandaringlögg och mår genast bättre. Saker ska nog ordna sig.

För övrigt ska 2010 bli ett sjukt bra år. Nog med skräp nu.

Att vara en ekvilibrist.

Jag älskar ord. Speciellt sådana som inte hör till vardagsspråket för gemene man. Som ekvilibrist till exempel. Detta intresse bottnar förstås i en djupt rotad osäkerhet som gör att jag bara måste visa mig på styva linan. Eller...så är det helt enkelt ett intresse för det svenska (och engelska) språket.

Hur som helst, jag sitter i köket och "pluggar" och valpen sover gott. Han snarkar ljudlig i sin säng. I natt levde han rövare och störde mig något otroligt. Jag fick gå upp med honom när jag sovit sådär 2 timmar och det är förfärligt. Jag tycker själva upplevelsen av att vakna är att likna vid att simma från botten och upp till ytan. Det går sakta och man vaknar liksom gradvis. Innan man nått det stadium som kan kallas total vakenhet raglar jag runt och känner mig helt snurrig. Jäkla valp! Men nu, när han sover sådär fint, då är han fin att ha. :-)

Annars är livet bra, jag är lite neurotisk emellanåt, men det går bra. Man måste tillåta sig lite ups & downs i tillvaron. Det viktiga är att jag nu, till skillnad från tidigare, kan acceptera att vara deppig, nojjig, osv.

Det som känns frustrerande är känslan av att vara just en ekvilibrist (balanskonstnär, för de som inte visste det). Jag balanserar ibland mellan bra och kasst, en liten sak kan putta mig åt fel håll så jag blir "moody". Härom kvällen var det min kvällskurs som gjorde det. VI pratade om sorgebearbetning och om hur man kan stötta barn och föräldrar i kris. Då föreläsaren började tala om olika stadier som man går igenom och han drog paralleller till cancer...då blev det som om någon tryckt på deppiga knappen i min skalle. Jag satt där och kände mig sorgsen. Jag vill inte bli påmind om sjukdomar, om döden eller om sjukhus. Det är för nära mig i tid ännu. Jag vill ha mera space. Det som känns jobbigt är att jag helst inte vill stötta någon som drabbats av sjukdom då det på något vis ligger mig för nära. Själviskt? Jo, så är det säkert...men det handlar även om självbevarelsedrift. Jag vill ha mera tid av hälsa, glädje och liv. Får jag det så kan jag bygga upp en distans till sjukdom. Så är det.

Nu ska jag vara duktig. Plugga lite. Har precis sett den mysiga filmen Julie & Julia. Sevärd för alla som precis som jag är en foodie. :-)

I helgen blir det späckat schema. Pust! Hektiskt men kul! :-)

Tjing!

livlina?

Nu har bloggen liksom tappat sin styrfart litegrann. Jag brukade ha ett sådant stort behov av att blogga, det var som en ventil för att vräka ut allt. Nu mår jag så bra, lever så bra....så någon ventil behöver jag nog inte.

Samtidigt vågar jag inte fullt ut glädjas åt livet, åt att jag har det så förbaskat bra. Jag menar när som helst skulle jag kunna falla ner i ett depphål...avgrundsdjupt. Men man FÅR inte tänka så, man MÅSTE glädjas åt det som är bra.

Listan på bra saker kan göras jättelång, here we go:

- Valpen sköter sig för det mesta bra och det är hans förtjänst att jag känner folk i Borås.

- Jag har fått 5 vänner här i stan och bland dessa umgås jag med 2 väldigt ofta. Dessutom vidgas bekantskapskretsen hela tiden! Jag har varit på middag, fest osv och träffat mycket folk. Känns mycket bra!

- Mina neurotiska grubbeltankar är borta för det mesta. Jag mår oändligt, otroligt och sagolikt mycket bättre än för bara några månader sedan. Det är så fantastiskt att vara glad, inte grubblande. Jag är så tacksam för detta!

- Tillvaron har fått en behaglig struktur, promenader, valpomsorger, hemmafrutillvaro samt lite plugg. Nu har jag dessutom kommit i kontakt med flera skolor för att kunna ta springvik.

- Jag har energi, klarar leva som andra 25 åringar! För några månader sedan sov jag fortfarande middag, nu kan jag verkligen leva som andra. Ibland kan jag dock känna en antydan till yrsel när jag blir för trött och för stressad...men det kan tydligen vara så i alla fall ett år efter operationen och jag har ca 2,5 månader tills det gått ett år.

- Jag har min ålder på min sida. Äldre personer som opereras för hjärntumörer mår dåligt väldigt länge och vissa känner av det extremt länge. Jag har lyckats studsa tillbaks två gånger nu!

- Den senaste tiden har jag börjat motionera regelbundet och jag tror detta hjälper min energi och mitt allmänna välbefinnande väldigt mycket. Förut var jag rädd för att träna fysiskt, jag hade något slags oro runt det hela men nu känns det bra. Jag märker ju att jag mår bättre.

Jag är nog inte en överdrivet positiv person egentligen men nu när jag känner mig glad och pigg så känner jag mig ljusår från hur jag var i början av sommaren. Tacksam, tacksam, tacksam för alla positiva förbättringar!!!

Livet är så bra och så härligt, jag är tacksam för att jag får må så bra!

Hoppas ni också har det bra!

Tjing!

Ny tillvaro, människan är i sanning anpassningsbar!

Nu har vi bott i Borås i knappt 2 månader och vi har haft valpen Freddie i ca 4 av dessa månader. Livet har verkligen förändrats. Vi har blivit som småbarnsföräldrar utan barn och jag har någon annan att ta hand om och tänka på. Hela världen kretsar inte längre runt me, myself & I.

Jag har fått några nya bekantskaper, jag är igång med pluggandet..har tagit i alla fall 1,5 poäng nu... :-) Tror jag totalt tagit 286,5 högskolepoäng...eller något vid det här laget... ;-) På det hela taget är livet riktigt bra nu. Det går allt längre mellan stunderna av deppighet och jag har mera energi och livslust. Det är lätt bisarrt att tänka att jag för mindre än ett år sedan låg på operationsbordet...ännu färskare är ju upplevelserna av strålbehandling...man har en otrolig förmåga till anpassning, tillvaron görs begriplig med enkla medel och tur är väl det. Jag är så tacksam över varje dag jag får och framför allt över alla de dagar då jag är glad och mår bra.

Det är en ynnest att få vara frisk, glad och nöjd med tillvaron!

Nu ska jag tvätta och plugga...kanske se lite på tv. Freddie snarkar för övrigt så att väggarna skakar. :-)

Allt gott!

time well spent...

Så här är det att ha en hundvalp:

GALET!

Han tuggar på mina armar, hänger i byxbenen....och han skäller av alla orsaker som tänkas kan...men ibland bara för att få uppmärksamhet.

Suck...dubbelsuck! Jag är så trött, så infernaliskt jättetrött. Jäkla hund! I natt vaknade han 3 gånger och skulle ut. Det var bara att kliva upp, fast jag var så trött så jag raglade runt. Igår var jag så utmattad av att sköta Freddie, inte sova ordentligt samt av att det hände saker i ett kör under hela dagen, så jag var yr av trötthet. :-(

Men, det är bra att jag blir så här trött....det är bra att jag blir lite yr...för det är terapi i detta. Jag tvingas inse att det inte är så farligt att bli jättetrött, att jag överlever yrsel och dylikt.

Vad jag nog inte överlever är skitigheten. ALLT är så rörigt, så smutsigt och så kaotiskt. Jag tycker inte alls om det. Mitt inre är i balans när min tillvaro runt mig är i ordning. Men återigen så får man se valpen och allt han innebär som ett slags terapi. Det är nyttigt att utsättas för oreda och kaos. Så även för mig.

Nu skulle jag kunna somna på köksbordet tror jag (kan inte gå o lägga mig för då vaknar vår gaphals till hund).

Nej, skärpning! Mera kaffe och helst något som innehåller choklad. Det är medicinen.

Måste även träna Freddie i att vara ensam. Han är superkass på det för närvarande. Jag var ute ur rummet i ca 3 minuter förut. Då lyckades han välta kompostgallret (hans staket mot sovrummet) och yla sig fördärvad.

Tjing på ett tag! Zzzz......

Trött!

Nu har vår valp bott hos oss i 9 dagar. Det har varit galet. Aldrig, aldrig i hela mitt liv kunde jag tänka mig att det var såhär det var att ha en hundvalp! Han tuggar på allt, busar, kissar inne...piper om någon av oss går ut ur rummet...han vill inte låta oss sova på nätterna...men så gör han något sött, kanske snarkar på sitt tokiga sätt när han sover...och allt är förlåtet. Vi är helt förälskade i vår jättejobbiga valp!

Nu har han somnat efter en promenad i skogen (Borås har några helt fantastiska strövområden) och han är så liten och kavat men blir helt utsliten efter en promenad. Skönt tycker vi och planerar för nästa vända då han ska få gå ännu lite längre. Det svåra förutom det uppenbara probelemet med att han inte förstår ett smack och därmed inte kan några kommandon än, det är att han är så liten och så förtjust i att smaka på allt. Han har ätit småsten, cigarretter, plast, gräs, löv och jord. Det mesta hinner vi gräva ut ut munnen på honom men något har han hunnit svälja. Härligt.

Jag tycker ändå att livet med hund är bra, framför allt för att jag får öva mig i att inte vara så självcentrerad. Det ska dock tillstås att det är A som sliter mest med honom, jag är aningens latare. Men det ska bli bättring. Jag tycker om det faktum att han på ett sådant konktret sätt lyckas hålla mig från att grubbla över saker. Det har man liksom inte tid med när man har en valp.

Men ibland blir det grubbel ändå. Som när jag får lite yrsel eller så...jag VET att det är naturligt att bli lite yr ibland och läkaren sa att det kan hänga i lääänge efter ingrepp i hjärnan...men det är som jag har en knapp i hjärnan som trycks på så snart jag får yrsel, om än extremt lite. Oro och grubbel kommer direkt. Jag har klarat mig bra väääldigt länge nu, bara yr vid något enstaka tillfälle men så kom det en släng härom kvällen..och pang! Så är oron där. Jag vet att inget händer, jag vet att det inte är farligt...men ändå.....

Idag ska jag börja på kundaliniyoga här i stan. Jag har helt slutat träna det ensam nu, dels för att det är svårt med Freddie i lägenheten och dels för att jag kommit ur mina vanor. Jag har höga förväntningar på yogan ikväll, det blir häftigt att träna i grupp tror jag.

Tjing!

Min valp!

De senaste veckorna har gått ruskigt fort. Först vandrarhemsdagarna då jag mest traskade runt och kände mig vilsen...och shoppade... sen kom de hektiska dagarna då vi flyttade in i lägenheten och då vi SLET med att få den i ordning. När vi så kommit i ordning fick vi den lätt rubbade idén att skaffa oss en blandrasvalp. Jag har väl aldrig kommit på något så stolligt, och jag har ändå hittat på en hel del genom ården. Men, nu är han här..vår Freddie...och det är ett slit utan dess like. Jag har varit ute med honom ca 3000 gånger sedan vi hämtade honom (i fredags).

Han är fin...och söt när han sover... :-) Nej då, det är roligt som sjutton att ha en hund, men det är och det kommer blir ett otroligt slit innan han är en duktig och lydig hund.

Det kanske allra bästa med honom för närvarande är att jag inte har tid att grubbla på mig själv, på framtiden eller på något över huvud taget. Det är skön vila för skallen att inte kunna grubbla.

Annars går det trögt...inga studier och inget jobb. Jag har sökt en kurs i eng för sent och jag har dessutom försökt komma undan reglerna genom att tillgodoräkna mig en kurs jag läst i Karlstad men det godkändes ej, så det är kört att läsa den kursen i höst. Nu blir det 2 kvartskurser i höst...som jag tänkt från början....och förhoppningsvis någon slags jobb...om det så blir gatusopare (inget fel i den sortens jobb men jag är ju utbildad lärare).

Jag hatar att leva med osäkerhet, att inte ha några jobb, inte veta vad som ska hända...det enda jag vet är att vi nu har Freddie och att han är vår prioritet...inga fler slödagar då jag kan göra vad jag vill. Nu har vi vår jycke och han måste få mat och omsorg och promenader....fast för närvarande går han ca 200 meter och sen somnar han....ungefär. :-)

Osäker framtid, galet busig hundvalp...jag tycker ändå livet är bra. Jag är glad för det jag har och för att jag åtminstone för närvarande inte deppar eller grubblar. Nu äter Freddie upp en handduk...bäst att stopa honom.

Tjing!

Flytten är på G!

Yes. Nu är det den stora dagen. Datumet jag varit som besatt av under de senaste 9 dagarna! Vi flyttade in i vår lägenhet i morse. :-)

Jag tenderar att bli lite överdrivet exalterad över saker jag ser fram emot. Så även beträffande vår flytt. Jag tänkte mig nog att allt skulle bli kalasbra bara vi fått komma hit. I verkligheten är det väl halvbra än så länge...

På + sidan:

- Vi har i alla fall en toalett som vi slipper dela med 10 andra på vandrarhemmet...eller var det ännu fler?

- Vi har vår egen lya, och den är fin!

- Om bara 2 dygn kommer vi ha fått hit åtminstone halva vårt flyttlass!

- Läget!! Vår lya ligger precis brevid ett stort strövområde och varenda jäkel i området är ute och joggar hela tiden, förhoppningsvis kommer det göra att vi blir motiverade att röra på oss....vi hoppas...

- Vi får ny spis, ny bänkskiva, lagat några hål, nya golv i kök o sovrum....och lägenheten är i övrigt väldigt fin.


På - sidan då......

- Mattläggaren har varit här idag och rivit upp köksmattor o sovrumsmatta. Det är grundarbetat för att lägga ny matta, men klart är det inte förrän imorgon någon gång. Just det, han kommer före kl 07.00 imorgon....

- Vi har ett spartanskt hem för närvarande. Luftmadrass, diskar gör man i handfatet i badrummet och kyl o frys står på trekvart i vardagsrummet...men det är ju bara för några få dagar.

- Jag hatar att vänta på saker, allt ska helst hända NU....så jag skulle klättra på väggarna nu i frustration om det inte vore för att jag är förkyld och seeeg som sirap.

- Med flytt kommer utgifter....varför, varför kan man inte få persienner som ingår i hyran? Det är andra gången vi köper persienner i samband med flytt! Och nej, vi har inte varit smarta och flyttat med dom tidigare...

- Det är sååå trist o tröttande att flytta, jag tycker jag har gjort det lite för mycket i år. Jag har räknat ut att jag varit involverad i 4 flyttningar i år.... nu får det vara nog på ett tag.


Men, nog med gnäll om flyttning. Det känns bra med lägenheten och får vi bara komma i ordning kommer det bli GRYMT!!!

Dagens stora + var att vi fann superfina gardiner på rea (50%), värsta kapet!

Tjing!

Utflykt!

För de flesta 25-åringar ter sig inte ett besök med övernattning som någon större utmaning. För mig är det det. Jag har nyss kommit "hem" till vandrarhemmet i Borås efter ett besök hos min gamla gymnasiekompis M och hennes familj. Innan blev jag lite fånig, oroade mig för att övernatta hos dom...tänk om jag blir för trött..eller om jag blir deppig...jag kan oroa mig för i princip allt... :-)

MEN...det var hur trevligt som helst, barnen är jättefina ungar och umgänget med föräldrarna var kanon. Dock fick det mig att slå alla barntankar ur hågen. Jag har något slags romantiskt skimmer runt detta med bebisar...men efter ett dygns intensivt umgänge med 2 kids under 2 års ålder så kan jag konstatera följande:

- Barn skriker och gapar utan att ha något specifikt syfte med det.
- Barn kräver sååå enormt med engagemang....hela tiden!
- Man måste sätta dom framför en själv, annars är man usel förälder. Suck! Jag tänker ju mest på mig själv...hur ska det gå?!
- En del gånger skriker barn så man tror att hjärnan ska gå i bitar. WHY!?!?! Kan dom inte kommunicera på ett tystare sätt?!

MEN......med detta i åtanke vill jag ända framhålla att jag verkligen tycker det är mysigt med barn och att Ms barn är superfina. Jag vill bara inte ha några själv....på läääänge.

Nu ska jag läsa en bok och softa. Jag och A har det lugnt och skönt i vårt vandrarhemsrum. Jag uppskattar verkligen tystnaden.

Tjing!

Bättre dag för dag. Hoppas jag.

Inte fastna i negativa tankar och blicka bakåt, inte fastna, blicka framåt. :-)

Jag har fått bra pepp från Mia m fl. Tack!

Idag känns allt bättre. Har spenderat dagen med A och vi har packat och flyttat tvärs över gatan till vandrarhemmet. På något sätt så känns det lättare. Antar att det beror på att vi nu har tillgång till ett självhushållningskök...och att vi fått ordna till det med bilen och packningen osv.

Jag har ev en besökare imorgon...ska bli roligt. På fredag tänkte jag åka till M och barnen och sova över. Jag behöver sysselsättning och aktiviteter som gör dagarna meningsfulla. Så småningom behöver jag ett jobb. :-) Men en sak i taget. Först få lägenheten, sen få hit flyttlasset och sist ordna jobb.

Jag kommer uppskatta det så enormt mycket att få bo i lägenheten. Jag vet sedan tidigare att jag verkligen är beroende av att få ordning runt mig, det är ett väldigt ocoolt drag i min personlighet, jag själv imponeras av motsatsen. Tänk att vara helt avspänd, kunna trivas varsomhelst och inte hänga upp sig på att få det ombonat och "strukturerat"....men kan man göra om sig själv? Jag är ju den jag är....klart att jag ska utmana mig själv och utsätta mig för situationer som är mindre kontrollerade...men jag är den jag är....det är det allt bottnar i, att acceptera den man är.

Idag har i alla fall varit bra. Vi har som sagt flyttat, handlat lite mat till frukost och middag....och vi har fikat med nya vännerna M&M. De är rasande trevliga och glada och jag tror vi kan hitta på en hel del kul tillsammans.

Saker jag ser fram emot i höst:

Få flytta in och göra iordning lägenheten.

Börja plugga engelska.

Ta upp jogging igen.

Börja med bågskytte igen.

Skaffa ett jobb. Typ springvikarie i skola o barnomsorg.

Nu ska vi snart göra middag på v-hemmet. Blir spännande. :-)

Att må kasst.

Min läkare har sagt till mig att jag måste lära mig själv att tampas med oro. Att inte förlita mig på min omgivning. So true. Men vad gör man när oroskänslor blir för stora? Om ingen finns i närheten, då måste jag handskas med det på egen hand, men finns det en förälder eller A i närheten, då lägger jag allt på dom. Just nu mår jag lite tjyvigt. Har varit på stan och fixat mat. Det är rent löjligt vad jag spenderar pengar bara på mat. Jag menar, varje måltid får jag ju köpa ute på stan. Försöker att inte lyxa....men det blir dyrt ändå.

Efter att ha fått i mig lite mat så har jag promenerat för att hitta närmaste mataffär. Väl där kom den gamla ångesten krypande. Jag kan inte förklara vad jag känner eller varför....men jag blir stressad och rädd...och jag börjar tänka på epilepsin. När jag hamnar i sånt brukar det enda vara att låta det gå över. Inte så lätt....men det går ju bort om man bara väntar ut det. Jag brukar alltid vilja gå och lägga mig...det blir som en hysterisk idé, "måste hem till sängen". Får jag bara komma "hem" så ordnar det sig. Det lustiga är att man trots ett antal liknande "ångestattacker" inte lär sig att det ju bara är att ta det lugnt. Jag blir skraj varje gång.

Jag är redan trött på det här stället. Inte ens två dygn sedan vi lämnade huset o familjen. Jag hatar att A vill plugga här. Just nu mår jag pyton. Jag vill sitta hemma i skogen och slippa utmana mig själv. Kan jag inte få gå runt hemma med föräldrarnas hund och bara drälla. Låt mig slippa att vara vuxen ett tag till! Jag vill faktiskt inte vara duktig. Jag skyller all oro o fjantig osäkerhet på tumöreländet. Jag var tuffare förr....tror jag.

Imorgon måste vi flytta till vandrarhemmet här brevid för här är fullbokat. Det kommer troligen bli ÄNNU värre än nuvarande boende. Skjut mig någon.

A history of violence...

....kan den här natten handla om. Jag mördar snart slynglarna som leker i korridoren på detta papperstunna jävla hotell!!!!

Hur slapphänta är deras ledare/lärare/föräldrar egentligen!?!?!?! Blir gaaalen på dom. De måste verkligen vara 500 st...eller så är det bara röstresurser som inte är av denna världen. Varför måste tonårspojkar föra ett sådant sabla oväsen!!?!

Det är "oy!" och "fuck" och "yo mate" var och varannan sekund. Jag känner hur jag blir lätt mordisk...som sagt.

Annars går det bra med oss. Jag har haft en bra dag trots att den spenderats i ensamhet. Är helt handikappad när det gäller att klara av att vara ensam. Mina neorotiska sidor brukar komma ut i full blom när jag är ensam mycket men idag har jag varit duktig. Inget grubbel eller konstiga rädslor. Jag har mått bra....förutom en sorgsen stund när jag saknade mina föräldrars hund något förfärligt....go figure!!?!

Är så glad att A är med mig ikväll...han kommer ha en del för sig framöver. Vi har ätit biff och slappat på rummet. Rättelse, jag har slappat. Han har pluggat juridik. :-)

Imorgon blir det en tur till högskolan för att kolla lite vad som gäller för mina studier. Därefter hade jag tänkt vila/läsa i en park (om vädret är bra) eller vara på rummet. På kvällen blir det filmfestival på hotellrummet. A ska på brännboll med de andra nya studenterna.

2 nya mål med den närmsta tiden: motion + ekonomiskt leverne! Jag måste bli mera sparsam....och hälsosam. Dessa är mina stoora bekymmer...alltid.

Vi har i alla fall fått saker gjorda idag. Det känns bra. Parkerat bilen, cyklat hit cykeln (jag var skiträdd hela tiden för jag är a) sjukt rädd för typ allt och b) ovan att cykla på den här cykeln, framför allt i stan.

Nu väsnas de jävla brittiska ungarna och jag svär att jag kommer slita upp dörren och skrika på dom snart...men nu lugnade det sig lite...och klockan är "bara" 23.42

Ha det gott alla vänner!

tjing!


Engelska fotbollskillar och en bra dusch!

Jag trodde jag skulle ha problem med att få internet men det finns på vårt hotell. :-)

Efter en resa med vissa felkörningar har vi nu kommit till Borås. :-) Först kändes det lite tungt. Vi har sååå mycket saker med oss....men nu har vi kånkat in det på vårt hotellrum och cyklarna är för tillfället intryckta i bilen. Ja, vi har en rymlig bil. :-) I ALLA andra rum på den här våningen har ett engelskt pojkfotbollslag flyttat in. De skriker, smäller i dörrar och lever rövare. Det är helt galet.

Gud jag har aldrig uppskattat att ha ett hem så mycket som nu. Det blir fantastiskt att få bo i en ny lya där vi får fixa till saker som vi vill, slippa folk som köar för att komma till toan och där vi kan laga mat....och där man kan packa upp saker o förvara dom i skåp och lådor....

Ha,ha...jag har varit här i 3,5 timmar och jag låter som om jag levt i en kartong i en gränd tillsammans med en hittekatt i flera månader. Som att jag håller på att förgås av urusla förhållanden.....well, what can I say? Jag har sinne för dramatik!

Såhär ser det ut på riktigt:

Vi har ett fräsch rum, nära till dusch o bad. Bilen parkerad i ett anslutande garage och imorgon serveras frukost. :-) Saker kunde vara betydligt värre. Denna följande vecka kommer bli min "upptäcksresa i Borås". Jag ämnar ägna denna första vecka åt att läsa böcker, lära mig stan och undersöka om det går att göra yoga i ett rum som är proppat med väskor, lådor och skor. :-)

Experiment 1: Kan man sova med sådär 500 tonårskillar till grannar?

Tjing

RSS 2.0