astrowhat

För de flesta 25-åringar ter sig inte ett besök med övernattning som någon större utmaning. För mig är det det. Jag har nyss kommit "hem" till vandrarhemmet i Borås efter ett besök hos min gamla gymnasiekompis M och hennes familj. Innan blev jag lite fånig, oroade mig för att övernatta hos dom...tänk om jag blir för trött..eller om jag blir deppig...jag kan oroa mig för i princip allt... :-)

MEN...det var hur trevligt som helst, barnen är jättefina ungar och umgänget med föräldrarna var kanon. Dock fick det mig att slå alla barntankar ur hågen. Jag har något slags romantiskt skimmer runt detta med bebisar...men efter ett dygns intensivt umgänge med 2 kids under 2 års ålder så kan jag konstatera följande:

- Barn skriker och gapar utan att ha något specifikt syfte med det.
- Barn kräver sååå enormt med engagemang....hela tiden!
- Man måste sätta dom framför en själv, annars är man usel förälder. Suck! Jag tänker ju mest på mig själv...hur ska det gå?!
- En del gånger skriker barn så man tror att hjärnan ska gå i bitar. WHY!?!?! Kan dom inte kommunicera på ett tystare sätt?!

MEN......med detta i åtanke vill jag ända framhålla att jag verkligen tycker det är mysigt med barn och att Ms barn är superfina. Jag vill bara inte ha några själv....på läääänge.

Nu ska jag läsa en bok och softa. Jag och A har det lugnt och skönt i vårt vandrarhemsrum. Jag uppskattar verkligen tystnaden.

Tjing!