astrowhat

Jag har mått bra länge nu. Haft små, små bakslag men på det hela taget haft det riktigt bra. För ca en vecka sedan kom ångesten tillbaks. Inte som en flodhäst över bröstkorgen men mer som ett askmoln av kvardröjande ångest och oro. Min hjärna ville inte släppa taget om denna oro utan den har stannat kvar i en vecka. Inte så att jag levt i ett konstant ångesttillstånd, men som något som hotar att hoppa fram när jag minst anar det.

Det är förjävligt att må såhär. Jag vill inget hellre än att må bra...men istället har jag känt mig sorgsen och fylld av ångest. Jag kan likna det vid att gå på tunn is över en frusen sjö. När som helst kommer jag trampa igenom. Under veckan som gått har jag gjort just detta. Trampat igenom. Då kommer oron och känslan av att det kokar i mitt huvud. Jag blir inbillningssjuk och orkar inte ta in något alls. Igår fick jag mitt gamla symptom "yrsel" vilket egentligen är psykiskt....jag får en känsla av obehag, tunnelseende o yrsel men som inte beror på något annat än denna ångest o oro.

När jag inte mår bra, då blir tillvaron så stor. Allt tar jag in på samma gång....det är som att jag inte kan sortera intrycken utan skallen svämmar över av oro. Jag vet att det går över och jag vet att det inte är farligt. Men jag VILL inte må såhär. Jag vill må bra, ha vardagsbekymmer som alla andra och inte vara fast i min egen grubblande skalle.

Jag inbillar mig att livet vore tusen gånger enklare om jag inte haft mitt grubblande sätt. Redan innan sjukdomen var jag inbillningssjuk och neurotisk. Det är verkligen ironiskt att en sådan som jag skulle få en neurotisk sjukdom.

Jag vet varför jag trillat ner i min ångestgrop igen. Jag var på MR i måndags och om några veckor kommer svaret. Jag är så in i helvete rädd. Tänk om... tänk om....ja tänk om vaddå? Jag är rädd att tumören är tillbaks, eller ännu värre, att den är tillbaks men i en uppgraderad version så att den är mera agressiv och kanske till och med dödlig.

Jag är rädd för att behandlas igen, för att inte få leva som alla andra. Jag är rädd för att dö.

Räddningen i denna oro är A. Han är trygg och stark och han visar ingen oro. Istället försöker han få mig trygg genom att sakligt resonera kring dessa saker. Vad gjorde jag utan honom?!

Vad som än händer så ska det ordna sig. Jag får leva med min oro. Att förneka den gör inget bättre.