Att vara en ekvilibrist.

Jag älskar ord. Speciellt sådana som inte hör till vardagsspråket för gemene man. Som ekvilibrist till exempel. Detta intresse bottnar förstås i en djupt rotad osäkerhet som gör att jag bara måste visa mig på styva linan. Eller...så är det helt enkelt ett intresse för det svenska (och engelska) språket.

Hur som helst, jag sitter i köket och "pluggar" och valpen sover gott. Han snarkar ljudlig i sin säng. I natt levde han rövare och störde mig något otroligt. Jag fick gå upp med honom när jag sovit sådär 2 timmar och det är förfärligt. Jag tycker själva upplevelsen av att vakna är att likna vid att simma från botten och upp till ytan. Det går sakta och man vaknar liksom gradvis. Innan man nått det stadium som kan kallas total vakenhet raglar jag runt och känner mig helt snurrig. Jäkla valp! Men nu, när han sover sådär fint, då är han fin att ha. :-)

Annars är livet bra, jag är lite neurotisk emellanåt, men det går bra. Man måste tillåta sig lite ups & downs i tillvaron. Det viktiga är att jag nu, till skillnad från tidigare, kan acceptera att vara deppig, nojjig, osv.

Det som känns frustrerande är känslan av att vara just en ekvilibrist (balanskonstnär, för de som inte visste det). Jag balanserar ibland mellan bra och kasst, en liten sak kan putta mig åt fel håll så jag blir "moody". Härom kvällen var det min kvällskurs som gjorde det. VI pratade om sorgebearbetning och om hur man kan stötta barn och föräldrar i kris. Då föreläsaren började tala om olika stadier som man går igenom och han drog paralleller till cancer...då blev det som om någon tryckt på deppiga knappen i min skalle. Jag satt där och kände mig sorgsen. Jag vill inte bli påmind om sjukdomar, om döden eller om sjukhus. Det är för nära mig i tid ännu. Jag vill ha mera space. Det som känns jobbigt är att jag helst inte vill stötta någon som drabbats av sjukdom då det på något vis ligger mig för nära. Själviskt? Jo, så är det säkert...men det handlar även om självbevarelsedrift. Jag vill ha mera tid av hälsa, glädje och liv. Får jag det så kan jag bygga upp en distans till sjukdom. Så är det.

Nu ska jag vara duktig. Plugga lite. Har precis sett den mysiga filmen Julie & Julia. Sevärd för alla som precis som jag är en foodie. :-)

I helgen blir det späckat schema. Pust! Hektiskt men kul! :-)

Tjing!

Kommentarer
Postat av: Anna-Stina

Kan förstå att det inte är läge för dig att orka stötta andra, än. Du är ju fortfarande nästan mitt uppe i din egen sjukdom. Kanske känns det annorlunda när det har gått längre tid.

Det kan vara skönt att få glömma för en stund också...

Ha det bra!

2009-11-14 @ 20:11:12
URL: http://knoppenihjarnan.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0