Onkolog, sista strålning, peruktrassel.
Om jag anstränger mig too much, typ umgås med folk för mycket, rör på mig...tänker...gör saker i allmänhet så blir resultatet enorm trötthet. Idag har jag varit sådär jättetrött för igår blev det lite mycket.
Jag sprängde in psykologbesök, onkologbesök, strålbehandling, perukutprovning, klippning samt en resa t o r på ca 24 mil, allt på samma dag.
Till råga på allt så hade jag sovit väldigt lite innan. Det hjälper dock inte ett skvatt att veta detta. Jag kommer göra samma misstag många gånger. Jag kör på för fullt så länge jag inte mår dåligt...sen är det lite som att jag kraschar in i en vägg...eller möjligen en häck. Det är så frustrerande att vara "hjärnskadad" för vi blir så slitna väldigt tvärt...och det är bara så tråkigt. Tänk Duracellkaninen i reklamen....man tuffar på tills batteriet är slut...Duracellkanin är en dålig liknelse förresten för de har väl enorm kapacitet...eller?! Ja,ja jag blir jävligt trött helt enkelt, och det går väldigt fort!
Igår fick jag i alla fall mycket bra info från onkologen. Vissa saker visste jag innan, typ som att jag måste leva med min cancer som en kronisk sjukdom. Den kan "blossa upp" om kanske 5 år, eller om 10 år eller aldrig....svårt att veta. Jag får leva med min epilepsi och mina MR-undersökningar och med det faktum att det nu krävs minst 12 anfallsfria månader tills jag får köra bil igen. Allt det där är okej. Jag kan ta sådana saker utan problem, bara jag får leva i många år till! Jag vill bli 90 år och vrålpigg....eller i alla fall 80. :-)
Vid strålbehandlingen började jag stortjuta. Det blev bara så konstigt att säga hejdå till mina underbara sköterskor som varit så omtänksamma, intresserade, roliga och härliga under dessa 6 veckor. Min favoritsköterska gav mig en kram och berömde mig för att jag klarat det så bra, hon är proffs på att få mig att känna mig duktig och speciell. På allvar så har jag gått därifrån med en känsla av att vara extra duktig på att ligga i masken efter varje gång, ha,ha. De säger nämligen sådana saker hela tiden, (sköterska 1 till sköterska 2): "men ååå vad Helena är bra på det här, tycker du inte det? Ligger ju perfekt i masken, varje gång!!".
Man kan klaga allt man vill på vården i Sverige men jag har träffat så otroligt många bra människor genom min behandling, både i Sthlm och här hemma i Värmland. Kärlek till alla er som vill arbeta inom sjukvården!!!!
Nu till följetongen Peruken!
Vi krånglade, trasslade, prövade och suckade. Ingen av de beställda perukerna var i närheten av att passa. Mitt huvud är både stort, deformerat och halvt skalligt. Ha,ha. Till slut kom vi i alla fall fram till en speciallösning. Jag ska få den i nästa vecka och då kommer den ha tänjts ut för att öka på chansen att den passar. Vidare ska den fästas i klämmor så att den sitter på mitt konformade bubblehead. Japp, kommer vara såå vackert.
Klippningen gick i alla fall bra. Jag har nu ultrakort hår och ser typ nästan vanlig ut framifrån. Bakhuvudet ser ut som om någon sluntit med en rakapparat och orsakat två nästan symmetriska kala fläckar från tinning till tinning. :-)
Ingenting spelar någon roll just nu, oavsett vad som händer så har jag fullföljt min strålbehandling!!!! Om två månader väntar MR och ett besked om tumörområdet ser ut som de tänkt sig. Vidare så ska man följa om jag får flera anfall eller ej (inga fler nu tack!), göra synundersökning (det kan ha skadats lite av strålning och/eller operation).
Man får hoppas på det bästa!
ps. Jag fick rådet från onkologen att vara uppmärksam på yrsel, ep-anfall, illamående och trötthet då detta kan vara tecken på att något inte står rätt till med min hjärna. Kul för en hypokondriker som jag...fast jag fattar vad han menar. Det är en fråga om att få ihållande besvär, att må annorlunda mot ens normala tillstånd. So far so good...det får räcka med sjukdom nu. Jag ska bli frisk!!!
Gud vad skönt för dig att vara färdig! Vi är rätt lika du och jag, känner igen mig själv i allt du skriver:) De kan alltså inte säga nåt om hur strålningen gått förrän efter 2 månader? Tufft att vänta är det, ibland känns det som man är dömd till ett liv bestående av enbart väntan... Men man vänjer sig med åren;)
Kram på dig och ta det lugnt!
Jag hoppas också att du lever tills du blir 90!! Säkert kan det bli så, den medicinska vetenskapen gör ju dessutom framsteg successivt med nya behandlingar.
Att leva med en kronisk sjukdom - kan knappt föreställa mig hur det kan vara (tänkte mycket på det medan jag väntade på besked om ifall jag hade det eller ej). Hoppas att du inte ska behöva känna av så många ep-anfall åtminstone.
Men vad skönt att du äntligen har gjort klart strålningen! Hoppas ni verkligen att ni får till det bra med peruken. Och att ditt hår kan komma tillbaka.
TÄNK på att ta det lugnt och inte göra för mycket samtidigt! (känner mig som en riktig tjatmoster ;-) )
Hej vännen,
hoppas att din trötthet har lagt sig lite och att du är pigg och glad. För en som är utomstaende kan jag inte ens komma i närheten av att första vad du gar igenom men jag kan föreställa att det känns för j***t i bland. Huvudsaken är att du far vara frisk utan nagra mer aterfall. När du är 90 lovar jag att komma och besöka dig. Jag vill ju ocksa bli sa gammal. Ända är det nog bra att ingen av oss vet hur gamla vi blir. Vore nog inte sa kul att ha en countdown..
Jag kommer ocksa att försöka bli din loppis kund (da har du i alla fall 2). Jag älskar loppis. Har du den i Augusti ocksa? Är nog inte hemma förrän da.
Sta pa dig gumman.
Kram kram
