astrowhat

Ja så var man nästan klar då. Det är helt otroligt att jag är sååå nära att vara klar med behandlingen. Det är inte utan att jag tänker att en hel termin av mitt liv försvunnit och att det känns lite surt. Fast så försöker jag vara positiv (sura och negativa personer får inga kompisar, det är en tant på strålningen bevis på) och då tänker jag att den här terminen gett mycket bra också. Till exempel så har jag:

- Fått mycket kvalitetstid med familjen.

- Bakat mycket. Det är något jag annars prioriterar bort....om vi inte pratar kladdkakor eller muffins. Dom är top priority, always.

- Kunnat läsa massor, även detta är något jag lägger tråkigt lite tid på, normalt sett.

- Upplevt massor av kärlek från alla vänner och bekanta, skulle knappast ha vårdat alla relationer så bra om jag jobbat häcken av mig som lärare den här terminen. Slutsats: man borde inte bli lärare ty då försummar man sina vänner...eller?


För att återgå till den sura tanten på strålningen då. Hon är verkligen a piece of work...om man säger så. Följande samtal utspelade sig mellan moi och Sura Tanten. Detta är då tämligen fritt återgivet:

Väntrummet, strålningen. Jag, Sura Tanten + två äldre damer. Jag väntar på mitt resesällskap som är inne och får behandling. Jag har precis varit inne och strålats, jävligt nöjd eftersom jag har en bra dag idag.

ST (med hotfull röst) - Määh!!! Vaaaad gjorde du därinne som gick så snabbt???! (som om jag skulle gå in och låtsas få nån softare typ av behandling bara för att retas!).

M- Öööh, jag har fått strålbehandling...? Det tar alltid 10 minuter....he,he...? (Jag känner mig grymt förvirrad av denna sura attack och kommer därför inte på något begåvat att säga. Till skillnad från min annars så briljanta förmåga att formulera mig menar jag...ha,ha..)

ST- Jaha....och det går alltså såååå snabbt!?! (fortfarande grymt hotfull / kritisk). Höh! Annat är det ju för mig....(djup suck!)

M- Ja det går så snabbt. (jag börjar surna till och tänker elaka tankar om Sura Tanten. Sluta sabba mitt humör liksom!) Får jag fråga vad du får för behandling?

ST- Bla,bla....komplicerad diagnos....bla,bla synd om mig....bla,bla eländigt... (hon förklarar allt detta med otroligt sur och bedrövlig röst). Vad har du för behandling egentligen? (nu är hon tillbaks i att vara sur och kritisk och ställer frågan som om jag är en inkräktare som egentligen inte hör dit!).

Jag förklarar behandlingen och att jag opererats och bla, bla.... sen blir jag lite lack på Sura Tanten som är så jävla grinig så jag kör med det tunga artilleriet, sliter av min sjal och blottar min halvt hårlösa skalle. Det går ett sus i publiken (alltså, de tre tanterna flämtar deltagande) och därefter jämför vi hur eländigt vi har det/har haft det/våra vänner och bekanta har det....tills en av de mera anonyma tanterna berättar att hon har en väldigt positiv prognos och att hon är 85 år gammal och tycker hemskt synd om mig och Sura Tanten. Jag älskar positiva gamla tanter!!! Skulle vilja ta med henne hem och ha henne som maskot. Lite som en påminnelse om att livet inte är över på grund av sjukdom och att man faktiskt kan bli 80+ och ha ett rikt liv til the very end. Sura Tanten kommer dock inte ha det så. Hon kommer dö av generell surhet.

Ja, nu vet ni hur det är i väntrummet på strålningen. Där sitter jag med tanter och farbröder som har en sammanlagd medelålder på 105 år..nej då, men jag ser fram emot att få umgås med er andra....ni som står utanför min bubbla av sjukdom. Ni som har framtidsplaner och triviala problem, ni som inte vill jämföra besvär efter strålning eller gnälla över sjukvården. Jag vill prata med er som inte vill prata om mig (helt ny och fräsch insikt faktiskt) . :-) Det är tur att strålningen slutar nu för jag håller på och utvecklar en skrämmande människosyn där halta och lytta, sjuka och svaga inte har så mycket utrymme..... Ursäkta mig. Jag är i nån fas som cancerpatienter går igenom....eller nåt ditåt. Jag är snart lite snällare....jag lovar!

Nu ska jag sova. Klockan är allt för mycket för att hjärnskadade personer som jag ska sitta uppe och surfa. Måste sova och därigenom reparera de friska celler som skadats under strålningen. Så är det.

Imorgon blir det the grand finale då jag får säga ajöss till den underbara personalen och till min fina rosa mask som jag spenderat rätt mycket tid under. Jag kommer sakna folket men troligen inte masken! Vidare så är imorgon  dagen då jag får prova ut en peruk och även klippa bort min enerverande skabbrävsfrisyr. Nu ska jag ha stubb a lá skabbräv istället. Mycket bättre.

Kramar till er allihop!

ps. Ev. kommer jag lägga ut fina före och efterbilder så ni kan beskåda resultatet av frisörens ansträngningar.....fast peruken får jag nog inte på några dagar. Dom måste nog konstruera den först då jag har ett sådant astronomiskt huvudmått.